- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
20

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING - Sveriges urinvånare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med visshet sluta, att den äldre jernålderns folk
tillhört den germaniska stammen, som vid samma
tid först börjar uppträda i historien. – De vida
talrikare prof af runskrift, som härröra från
den yngre jernåldern, vittna äfven om germaniskt
ursprung, men förete dock icke få olikheter med den
äldre runskriften, så väl med afseende på alfabet
som språk. Af denna olikhet har man dragit den
slutsatsen, att dessa båda runskrifter, den äldre
och den yngre, blifvit införda af skilda grenar af
den germaniska stammen, hvilken under olika tider
inflyttat. Den äldre runskriften (och i följd deraf
den äldre jernåldern) skulle då, efter hvad man
antagit, tillhöra det söder ifrån invandrande folk,
som först i Norden införde jernålderns odling,
och den yngre runskriften (den yngre jernåldern)
vara införd af en senare öster ifrån invandrande
stam. Från den sistnämnda skulle Svearne, inbyggarne
af Svealand, leda sitt ursprung, från den förra
Götarne, hvilka gifvit sitt namn åt Sveriges södra
landskap.

*



Tyst står högen vid sjöastrand, der männen honom
öfver bragdrik kämpe reste, och vind och hafsvåg
sjunga ännu, som de första aftonen sjöngo, sin djupa,
mäktiga sång för den döde.

Men borta äro männen, som kunde tälja om hans
färder öfver hafven, om hans mandomsrön i fjerran
land.

Och borta är minnet.

Ingen, ingen tänker på, att äfven han, den höglagde,
haft sin lefnadssaga, och få äro de, som ens veta,
när de se högen och höra den underliga sången från
skog och sjö, att det är en graf de se och att en af
fädren hvilar i den.

Annorlunda var det fordom, då vandraren, om han på
sin väg kom förbi en sådan hög, fromt hviskade ett:
»sof i frid, o konung!»

Minnet är sin kos, men vinningslystnaden och okynnet
hafva kommit i stället.

Derför försvinner år efter år det ena minnesmärket
efter det andra, och när ättehögarne väl hunnit
utföras till grusfyllnad på vägar och stigar,
må vi väl kunna i ordets egentliga mening säga,
att våra fötter trampa på fädernes grafvar.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free