- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
26

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 1. Den nordiska gudasagan. - Thor hos Hymer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jätteqvinnan omtalade nu de besökandes ankomst, och
att »de sutto vid ändan af salen, der pelaren stod för
och skyddade dem». Pelaren sprang sönder vid jättens
blick och en bjelke brast i tu. Af bjelken föll en
hel, välsmidd kittel. De båda Asarne trädde nu fram
och gamle jätten mätte Thor med ögonen, ty det anade
honom intet godt af besöket.

Emellertid tillreddes måltiden, bestående af trenne
tjurar. Thor åt ensam upp två, innan han gick att
sofva, och tyckte jätten detta vara ett fullgodt
mål. »Nästa afton» – sade han – »månde vi trenne af
fiskemat få lefva.»

Följande dag då fisket skulle begynna, sade Thor sig
vilja ro, om jätten ville skaffa bete. »Gack du
till hjorden» – genmälde jätten – »och sök bete,
om du tror dig om att kunna det; det kan jag tänka,
att agn af oxen månde dig vara lättfånget.» – Thor
gick då till skogs och der stod för honom en allsvart
oxe. Hastigt fattade han i hornen och ryckte oxens
hufvud från halsen.

Nu började fisket. Jätten satt i förstäfven och
i bakstäfven satt Thor. När de så rott ett stycke
ut till hafs, sade Hymer sig vilja stanna, ty der
brukade han fiska hvalar, och drog äfven upp tvänne på
en gång. Thor ville längre ut, och skedde det, som
han ville, ehuru jätten afrådde, emedan de då skulle
komma i närheten af Midgårdsormen. Thor hade fästat
på kroken oxens hufvud, och sjelfva Midgårdsormen,
det stora hafsvidundret, bet på agnet. Thor drog
honom djerft upp till skeppsbord och gaf honom ett
slag med hammaren på det afskyvärda hufvudet, och

klipporna dönade,
hedarne tjöto;
den gamla jorden
trycktes tillsammans.


Vidundret nedsjönk sedan åter till hafsbottnen. –
Jätten var ej glad, när de rodde åter, och brådt
talade han icke. När de kommo i land, sade han: »nu
må du göra halft arbete med mig, att du bär hvalarna
till gården och fäster båten vid land.» – Thor gick
fram, grep om stäfven och drog den stora båten i land
med kölvattnet, åror och öskar; bar sedan hvalarna
till gården och slog dem midt igenom jättens kittel.

Jätten ville dock ej uppgifva trätan om mandomsrön med Thor.

»Ej är man stark» – sade han – »fast man med kraft
kan ro; men väl om du krossar denna bägaren.»

När Thor fick bägaren i hand, slog han i tu branta
klippan; slog, der han satt, bägarn midt igenom
pelarn, men likväl bars den hel fram till Hymer. Då
reste sig Thor på knä, försatte sig helt i gudakraft
och kastade bägarn mot jättens panna med sådan verkan,
att bägarn remnade. Den jernhårda jättepannan förblef
hel.

Sedan Thor sålunda lyckligen öfverstått detta prof,
lockades jätten af sitt begär att ytterligare pröfva
hans styrka till just det, som de besökande önskade,
och han sade:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free