Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Berättelser ur Sveriges sagoålder
- 1. Den nordiska gudasagan.
- Thor hos Hymer
- Ägirs Gästabud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nu står att försöka,
om I kunnen
kitteln bära
ut ur salen.»
Tyr försökte tvänne resor, men kitteln stod orörlig.
Men Thor fattade den i brädden och lyftade den derpå
på hufvudet och »mot hälarna ringarna skramlade».
Väl utkomna ur jättesalen, skyndade de derifrån. Thor
såg sig en gång tillbaka och fick se en skara
månghöfdade jättar komma ur hålorna östan ifrån. Då
hof han kitteln från skuldrorna, fattade Mjolner och
skyndade emot trollen, hvilka han alla drap.
Så kom starke Thor
å guda-tinget
och hade den kittel,
som Hymer egt.
Ägirs Gästabud.
Hymers stora kittel öfverlemnades åt Ägir, och han
brygde deruti ölet till ett stort gästabud, hvartill
Asarne voro inbjudna. De förnämste Asarne kommo dit,
men Thor icke, ty han var borta i härnad österut. »En
mängd var der af Asar och Elfvor.»
Vi hafva ej hittills hört talas om Elfvorna,
varelser, som enligt Asaläran äfvenledes befolkade
verlden. De voro af tvänne slag: Svartalfver
och Ljusalfver. De senare äro ljusets, gudars och
menniskors vänner, ljusa, milda väsenden, de skönaste
af alla skapelser. Svartalfverne eller dvergarne
bo under jorden och tåla ej dagsljuset, men de äro
konstfärdiga, utarbeta de skönaste smycken, äro de
skickligaste smeder.
Bådas minne lefver ännu i folksagan. Ljusalfverne
äro hennes elfvor, dvergarne kallas vanligen de underjordiske.
Elfjungfruns harpospel och sång har tjusat
månget öra, och »de underjordiskes» guld gjort mången
rik, som genom att hjelpa dem i nöden förtjenat
belöning.
Gästabudssalen hos Ägir var stor och praktfull. »Der
var lysande guld i stället för eldsljus, och ölet
skänkte sig sjelft. Strängt fredlyst var detta
ställe.»
Ägir hade två tjenare Fimafeng och
Elder. Vid gästabudsbordet prisade man dessas
förträfflighet. Loke, som äfven nu förstått att blanda
sig med Asarne, ville ej höra talas om detta pris,
utan drap Fimafeng. »Då skakade Asarne sina sköldar
och lupo med anskri till Loke och drefvo honom till
skogen, men återvände sjelfva till gästabudet.»
Om Loke äro nu några ord att säga, innan vi gå vidare
i sagan. Han var af jotnarnes slägte, skön till
utseendet, och hade förstått att skicka sig så, att
han blifvit upptagen bland Asarne, ja, i tidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0031.html
