Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Berättelser ur Sveriges sagoålder
- 1. Den nordiska gudasagan.
- Ägirs Gästabud
- Balders död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag för Asar qvad
och för Asars söner,
hvad mig sinnet ingaf;
men för dig allena
månde ut jag gånga,
ty jag vet du dräper.
Sedan Loke sålunda upptändt Asarnes vrede mot sig,
först och främst såsom orsaken till Balders död,
och nu genom deras offentliga skymfande i Ägirs sal,
»fördolde han sig i Franångers fors i laxskepnad,
och der togo Asarne honom. Han blef bunden med sin son
Nares tarmar», och hade denne blifvit ihjälrifven af
Narve, Lokes andre son, som af Asarne blifvit »skapad
i varg». Skade kunde nu fullborda sin hämnd. Hon tog
en etterorm och fäste honom öfver Lokes hufvud, så
att ormens etter skulle drypa i hans anlete. Sigyn,
Lokes hustru, sitter der och håller ett kärl under
ettret; men när kärlet blifver fullt, slår hon det
ut. Emellertid dryper ettret på Loke; då ryser han så
hårdt dervid, att hela jorden skälfver.» Så ligger
han bunden till »makternas skymning» och verldens
undergång.
*
Balders död.
Så länge fromhetens och oskuldens gud, så länge Balder
sitter glad i Brejdablick, borgen, som var bygd
å det land,
der jag ligga vet
minsta skade-runor,
såsom Odin qvad – så länge står Valhall och gudarnes
välde säkert. Men den kom, den dagen, som skulle lysa
öfver den fromme, den »ljusstrålande» gudens död.
Svåra drömmar plågade Balder sjelf och spådomen om
hans fall oroade alla Asar. Asarne rådslogo, och blef
det beslut fattadt, att Frigga skulle med ed binda
allt i naturen, så att intet skulle skada hennes son.
Då detta var gjordt, blef Balder så skottfri, att
gudarne i sina samqväm kunde roa sig med att kasta
och skjuta på honom, utan att han deraf skadades.
Odin fruktar emellertid något förgätet vid edens
afgifvande. Han lägger derför sadel å Sleipner och
rider ned till Niflhem.
Der mötte han Garmer, den underjordiska hunden. Han
var blodig om bröstet framman, mordlystna svalget
och käften nedan. Men fram red Odin, jordvägen
dönade; så kom han till Hels höga boning. Der red
han fram för östan dörr, der som han visste Valas
grafhög. Genom besvärjning frammanade han ur högen
den döda sierskan.
»Ho är du af män»
spörjer hon –
»Jag var omsnöad af snön
och slagen af regnet
och stänkt af daggen,
död var jag länge.»
»Jag heter Vegtam» – svarar Odin – »men säg mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0034.html
