Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 2. Ynglingasagan. - Odin och Asarnes invandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här bör nämnas, att hos presterna (diarna) fans
och fortplantades en hemlig, för mängden af folket
okänd lära, hvilken förklarade religionens inre
och verkliga, men för folket ofattliga mening och
betydelse. Det synes ej otroligt, att denna lära
blifvit bevarad genom skriftlig uppteckning.
Denna skrift var de så kallade runorna, af hvilken
det fans tvänne slag. Det ena var okändt för sjelfva
folket och fortfor måhända att vara en hemlig
vetenskap, endast känd af några få, då icke ens den
lärde Snorre Sturlesson kunde rädda sitt lif, just på
grund deraf, att hvarken han sjelf eller någon af de
närvarande kunde tyda de konstiga runor, genom hvilka
en vän velat varna honom för sammansvärjningen.
Runorna kallades äfven stafvar, antingen till följd af
det hufvudstreck, som förekommer i hvarje runa eller
deraf att de ristades på en staf eller balk. Dessa
hemliga runor förekomma ofta ristade på redskap och
vapen, tillhöriga jernåldern. –
Skildt från detta var det andra slaget, de vanliga
runorna, hvilkas användande sedermera och efter hand
öfvergick till folket och förblef dess egendom långt
in i kristna tiden, sedan tron på de gamle gudar för
länge sedan slocknat.
Vi sade, att Odin stödde sin samhällsbyggnad på
religionen. Hans lära framkallade nämligen en krigisk
anda, en anda, som hyste det högsta förakt och afsky
för allt, som kunde kallas feghet, men deremot med
glädje och jubelsånger mötte döden, och icke aktade
något högre än friheten och äran.
Men huru kunde religionen framkalla en sådan
hjelte-anda hos folket? – Derför att den högsta
sällhet lofvades den, som dog för svärd i striden,
eller i allmänhet på ett vådligt sätt.
Hvaruti bestod då denna sällhet? – Uti en ständig
fortsättning af hvad som utgjort deras sällhet på
jorden, att kämpa om dagarna och om aftnarna njuta
af skämtet och glädjen vid gästabudsborden i Valhalls
skimrande salar.
En ytterligare eggelse till en bragdrik lefnad var
den läran, att ingen fick komma arm till Odin i
Valhall. Men de rikedomar, den döde förde med sig
på bålet och hvilka troddes följa honom till Odin,
fingo icke vara ärfda utan förvärfda. En lära, som
tydligen hade för syfte att tvinga äfven den rike
till mannakraft och att icke försjunka i veklighet,
något hvartill rikedomen så gerna förleder.
Vi hafva ofvanför talat om begrafningssättet
samt de förändringar, det under tidernas lopp
undergick. Bautastenarnes uppresande öfver förnämliga
män till minne förordnade Odin.
För att gifva folket, hvars spridande vidt omkring
han förutsåg, en sammanhållningspunkt, förordnade han
3:ne offerfester att årligen firas i Upsala [1]. Odin hade sjelf tagit sig säte der som det nu kallas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
