Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 2. Ynglingasagan. - Sagan om Adil och Rolf Krake
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derför landtvärnsmän, ehuru man äfven ofta finner
blott en enda sådan landtvärnsman. Adil hade nu 12
berserkar, och så kallades de, som i striden gingo
utan brynja och voro liksom blinda af raseri och
stridsyra.
Emellertid red Svipdager dristeliga fram till
konungen och besvarade hans fråga, hvem han vore,
och satte sig sedan ned på en bänk för att beskåda
den oafbrutet fortsatta leken. Berserkarne tyckte den
nykomne vara mäkta storlåtig och högfärdig och sade
till konungen, att de hade lust att fresta honom,
hvartill denne svarade: »att Svipdager syntes honom
vara man för sig, dock kunde de försöka honom, om
han vore så karlavulen, som han syntes.»
Gingo så berserkarne, sedan det öfriga folket gått in
i konungssalen, rakt på Svipdager, spörjande honom,
»om han väl tyckte sig vara någon kämpe.» – »Icke är
jag sämre än någon af eder», genmälde Svipdager. Men
af dessa ord steg begäret hos berserkarne ännu
högre. Konungen befalde dem dock att hålla sig stilla
till morgonen.
Drottningen helsade den modige mannen välkommen,
och sade berserkarne då till henne: »vi veta väl, att
du längtar efter vår död för konung Helges skull»;
och den förnämste ibland dem tillade: »Jag skall
dock veta att stilla ditt högmod, så att vi skola
vara orädda för Svipdager.»
Morgonen derpå börjades striden och felades icke
stora hugg å ömse sidor, så att alla sågo, att
den nykomne kunde föra svärdet både med styrka
och skicklighet. Af berserkarne föllo fyra, den
ene efter den andre. Då blef Adil vred och sade:
»mycken skada har du tillfogat mig, och skall du det
umgälla», hvarpå han uppmanade sina män att hämnas
kamraternes död. Men drottningen samlade i hast en
hel hop folk för att hjelpa Svipdager, och gjorde hon
fred mellan de stridande. Om aftonen vid gästabudet,
när det började lida mot natten, såg sig Svipdager
omkring i salen och tyckte sig hafva allt för litet
uträttat mot berserkarne. Han eftersinnade derför,
huru han åter skulle kunna träffa i hop med dem, och
tänkte, att, när de fingo se honom ensam, skulle de
snart åter anfalla honom, hvarpå han gick ensam ut ur
salen. Konungen var den, som såg det, och uppmanade
han berserkarne att öfverfalla och döda Svipdager. De
gjorde så, men Svipdager värjde sig manligen mot
alla åtta och fälde två till marken. När likväl
det öfriga hoffolket skyndade ut vid stridsbullret,
kom konungen dertill och befalde att striden skulle
upphöra. Berserkarne blefvo landsflyktige, emedan de
ej kunnat fälla en enda man. Svipdager blef deremot
i deras ställe antagen till landtvärnsman och blef
det i synnerhet på drottning Yrsas begäran. Sålunda
led en tid bortåt.
Vi återvända emellertid till gubben Svipur, som
med sina tvänne hemmavarande söner lefde qvar i
fjellen. Hände sig en morgon, att gubben vaknade med
mycken oro och ropade på sina söner. »Nu tyckes mig»
– sade han till dem – »Svipdager, eder broder, väl
behöfva eder undsättning, ty han strider icke långt
härifrån mot en stor myckenhet; ett öga har han mistat
och bekommit många andra sår,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
