Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 2. Ynglingasagan. - Konung Rolfs hof och Hottur Bondesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djur skulle kunna utöda för folket ett helt rike och
all konungens boskap.»
När julqvällen kom och det var lidet till tredje
timmen på natten, sade konung Rolf till sina män:
»nu vill jag, att mina män skola vara tysta i natt,
och jag förbjuder alla att gå ut eller våga sig emot
odjuret. Med boskapen månde det gå, som ödet vill,
men jag vill icke mista någon af mina män.»
Om natten, när alla sofvo, smög sig likväl Bodvar
ut, tagande Hottur med sig, hvilken trodde det
skulle blifva hans vissa död. Bodvar gick bort ifrån
konungsgården, och Hottur var så rädd, att Bodvar
måste bära honom. När de nu sågo, hvar odjuret kom
farande, började Hottur skrika, så att Bodvar måste
kasta honom ifrån sig ned i mossan, der han låg
och darrade, utan att våga gå hem. Bodvar ville
nu gå mot djuret, men svärdet gick ej ur baljan,
förrän han uttalat de »eggande orden», som hans
moder lärde honom, då han hemtade svärdet i faderns
håla. Svärdet lossnade, och Bodvar stack det under
bogen på vilddjuret, så att det stannade i hjertat,
och djuret föll dödt neder.
Derpå gick Bodvar efter Hottur och tvang honom
att dricka af odjurets blod och äta något af
hjertat. Sedan fattade Bodvar i honom och brottades
de länge tillsamman. – »Nog är du nu stark» – sade
Bodvar – »och tror jag ej, att du numera skall frukta
konungens kämpar.» – »Hvarken för dem eller för dig
sjelf hädanefter», – genmälde Hottur. På Bodvars
uppmaning hjelptes de sedan åt att uppresa djuret,
så att det såg ut, som om det varit lefvande. – Ingen
visste emellertid, att de hade varit ute om natten.
När det nu om morgonen berättades för konungen,
att all hans boskap var oskadd, befalde han
att se efter, om ej något tecken syntes efter
odjuret. Männen kommo snart tillbaka och berättade,
att djuret for fram mycket vredgadt och i riktning
mot konungaborgen. Konungen bad nu en hvar af sina
män visa, hvad hjerta han hade, och göra af med
odjuret. Alla väpnade sig och drogo ut. När konungen
fick se djuret, betraktade han det noga och sade:
»icke ser jag, att djuret rör sig, men hvem vågar
gå emot detsamma?» – Bodvar svarade, »att det vore
en manhaftig mans försökelseprof», och uppmanade
Hottur att nu skudda af sig det omdöme, som han haft
om sig, i det han dödade djuret. Hottur svarade till
konungens och alla de närvarandes förundran ja och
sade till konungen, »att om han ville gifva honom
sitt svärd gyllenhjalte (gyllenfäste), så ville han
fälla odjuret, eller ock sätta lifvet till.» Hottur
fick svärdet, gick emot odjuret och fälde det till
jorden. Hottur fick häraf mycket beröm, och konungen
gaf honom namnet Hjalte af svärdet gyllenhjalte. Men
till Bodvar sade konungen: »icke hafver Hottur ensam
utfört detta, utan snarare hafver du det gjort.»
– »Det kan så vara, herre», – svarade Bodvar, hvarpå
konungen tillade: »jag visste väl, när du kom hit,
att få lära finnas dina jemlikar, dock synes mig
detta berömligast af dina verk, att du kunnat göra
en kämpe af Hottur.» –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
