Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 2. Ynglingasagan. - Konung Rolfs hof och Hottur Bondesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla, så många som de voro, men bonden svarade,
leende: »ja väl, herre, och hafver jag stundom
sett större sällskap komma till bys, der jag hafver
varit. Jag hoppas, att icke något skall felas eder.»
De togo då in hos den fryntlige bonden.
Bondens namn var Hrane, och undfägnade han sina
gäster så, att de tyckte sig knappt kunnat råka
bättre ut. Dertill var bonden mycket vis och lustig,
och kunde han gifva godt besked för sig på hvarje
fråga. Men om natten vaknade de fleste konungens män
af en sådan köld, att tänderna skallrade i munnen,
och måste de söka sina aflagda kläder och eljest hvad
de kunde få tag uti för att hölja öfver sig. Endast
konungen sjelf och hans tolf kämpar kunde uthärda
kölden med de kläder, de hade på sig.
Då bonden om morgonen frågade, huru de hade sofvit,
svarade Bodvar och konungen, att de sofvit väl. »Något
sval» – sade då bonden, till konungen – »vet jag, att
dina män funnit stugan denna natt, och så har äfven
varit, men ej må de tänka sig kunna uthärda alla de
svårigheter, hvarmed konung Adil lär försöka dem, när
de funno detta för svårt. Är det för den skull mitt
råd» – slutade bonden – »att du skickar halfparten
af ditt folk hem igen, ty med myckenheten besegrar
du icke konung Adil.» Rolf tyckte bonden hafva talat
visligen och gjorde, som han sade, hvarefter han
och de öfriga redo sina färde vidare uppåt Sverige.
När det nu blef afton igen, kommo de åter till en
gård, och som de tyckte, var det åter samme bonde,
som nu mottog dem och bjöd dem gästa hos sig. Detta
föll dem underligt före, men bonden frågade leende,
»hvarför de så ofta återkommo?» De undfägnades den
aftonen lika väl som den föregående, men om natten
plågades de så af törst, att de knappt kunde röra
tungan. Dagen derpå uppstod ett så svårt väder, att
de på Hranes begäran blefvo stilla den dagen, och
mot aftonen försöktes de med så stora stockeldar, att
alla sprungo upp af bänkarna och ut ur salen. Endast
konungen och hans kämpar utfärdade hettan. »Åter
är det så kommet» – sade då bonden – »att I måsten
lyda mig; och är det mitt råd, att ingen farer åstad,
förutom du och dina kämpar. Då kan det vara någon vån,
att I kommen tillbaka.» Och följde konungen äfven nu
bondens råd, fortsättande vägen endast med sina tolf
kämpar.
När de nu kommo i sigte af Adils borg, redo de i
början sakta, tills de kommo inemot borgen; då läto de
hästarna känna sporrarna, ridande så hårdt ända till
konungahallen, att allt stack undan för dem. Adil
emottog Rolf och hans kämpar vänligen och befalde,
att man skulle taga vård om hästarna. Bodvar sade då
till svennerna, som emottogo hästarna, »sen väl till
att icke manarne eller svansarne komma i olag eller
blifva nedsmutsade.» Detta berättades sedan för Adil,
hvilken sade, »att mycken högfärd och storordighet
månde bo hos dessa män», och gaf med detsamma
befallning om, »att svansarne skulle afhuggas helt
nära intill, och panntofsarne, så att en del af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
