Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 2. Ynglingasagan. - Konung Rolfs hof och Hottur Bondesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blefvo dyra. Men Bodvar föreslog, att alla på en
gång skulle tränga emot väggbjelkarna, tills de
gåfvo sig undan och brötos. Bodvars råd följdes,
och kommo de så lyckligen ut.
Då började en hård strid. Men konung Rolf och hans
män nedgjorde alla, som mötte dem, så att allt
detta svek lyktades med skam för konung Adil. De,
som icke stupade i striden, begärde förskoning eller
begåfvo sig på flykten. Det berättas, att under denna
strid kom konung Rolfs hök flygande i riktning från
konungahuset och satte sig på konungens axel, låtsande
som om han haft något att fägna konungen med. Bodvar
sade derför: »nu ställer han sig, som hade han utfört
något riktigt berömligt.» Så var det äfven, ty mannen,
som hade uppsigten öfver hökarna, berättade sedermera,
att när han kom upp på löftet för att efterse dem,
fick han se, att konung Rolfs hök var borta, men
alla konung Adils döda. Derefter gingo Rolf och hans
män till konungasalen, och satte sig Rolf i sjelfva
konung Adils högsäte.
Nu kom drottning Yrsa, gick in i salen och helsade
konung Rolf vänligt, sägande: »ej hafver man här så
fägnat dig, min son, som jag gerna velat och det
bort vara.» Vidare berättade hon, hurusom mycket
folk samlats öfver hela Sverige, emedan konung Adil
ville uppbjuda all sin förmåga för att nedergöra
dem alla. »Ty bör du, min son» – slutade hon –
»ej längre uppehålla dig här.» – Derpå gaf hon honom
ett stort silfverhorn, hvari alla konung Adils ringar
voro förvarade, och bland dem Sviagris, som Adil
sjelf skattade dyrbarast af dem alla. Derjemte fick
Rolf så mycket guld och silfver, att det knappt kunde
räknas, hvarefter drottningen lät framleda tolf röda
hästar, de bästa, som funnos i konung Adils stall,
och en snöhvit för konung Rolf. – Tog så Rolf afsked
af sin moder och Voggur, som blef rikligen begåfvad
för sin trohet, och steg till häst med sina män,
hvarpå de redo sina färde.
Som de nu redo utåt den stora slätten, som utbreder
sig omkring Upsala och kallas Fyrisvall efter Fyris å,
hvilken flyter genom den, hörde de ljud af stridslurar
bakom sig. De sågo sig tillbaka och blefvo varse
en otalig mängd folk, som satte efter dem det mesta
hästarne kunde löpa. Men när de kommo närmare, började
Rolf kasta ut guldet, som han fått af sin moder, så
att hela vägen glänste deraf. Konung Adils män kunde
ej motstå frestelsen, utan stego af sina hästar och
började plocka upp dyrbarheterna. Endast Adil sjelf
och några få hans män fortsatte förföljandet. Men nu
kastade Rolf ut ringen Sviagris, och då kunde ej
Adil sjelf annat än stanna for att upptaga den. Rolf
ser, huru han böjer sig ned mot hästryggen för att
upptaga ringen, och rider tillbaka mot Adil, sägande:
»nu böjde jag ryggen på den rikaste man i Sverige»,
hvarvid han högg till Adil i ryggen, tillläggande:
»behåll nu denna skamfläcken till ett minne af konung
Rolf, som du så länge eftersökt.» – Adil var nu
oförmögen till strid, och ändades så denna färden
för honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
