Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 2. Ynglingasagan. - Konung Rolfs hof och Hottur Bondesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rolf upptog Sviagris, de mest närgångne af Adils folk
drefvos tillbaka, och så fortsattes återfärden utan
att vidare blifva störd.
Mot aftonen kommo de till en by och der träffade de
åter samme Hrane bonde som på uppresan. Han inbjöd
dem äfven nu att blifva hos sig öfver natten, men
nu blefvo de icke utsatta för något mandomsprof,
utan kom Hrane fram med några vapen, svärd, sköld och
brynja, dem han ville förära konungen. Denne ville
dock ej emottaga dem, hvaröfver bonden blef mäkta
vred och sade: »häröfver gör du dig mindre bekymmer,
konung Rolf, än som dig borde, och är du ej alltid
så vis och försigtig, som dig tyckes».
Ehuru mörk natten var, blef det dock efter detta
intet nattherberge af; bonden såg mycket bister ut,
tyckande sig vara litet hedrad, att konungen ej velat
mottaga hans gåfvor, och redo de så sina färde utan
att säga hvarandra farväl. När de nu ridit ett stycke,
stannade Bodvar och sade: »dårar komma efter i hugen
godt råd; mig tyckes, att vi ovisligen kastat ifrån
oss det, som kunnat gifva oss framgent lycka och
seger.» – Detsamma tyckte ock konungen; »ty denne
bonde» – menade han – »månde väl hafva varit
Odin». De vände för den skull hastigt om för att
återfinna bonden – men hvarken by eller bonde stodo
att finna, hvarför de måste fortsätta sin väg till
Danmark igen.
Efter denna Upsalafärden satt konung Rolf på Bodvards
råd stilla i sitt rike.
Konungens halfsyster Skuld var gift med en lydkonung
Hjorvard. Skuld, som var full af trolleri och ondska,
uppeggade beständigt sin man att afskudda sig oket. Då
Hjorvard icke ville försöka sig mot Rolf, begärde
Skuld af sin milde broder och erhöll anstånd med
skatten i trenne år. Med dessa penningar utrustade
hon en stor här, och skedde allt så hemlighetsfullt,
att ingen på Leidre hade den ringaste aning derom,
när den tredje julaftonen var inne och Skuld
med sin man kom för att betala skatten, som det
hette. Konung Rolf, som ej misstänkte något svek,
mottog sina fränder på det hjertligaste, och vid
det härliga gästabudet blef skarpt omdrucket om
qvällen. Närde så skilts åt och alla lågo i sömn,
började Skuld låta sin dittills fördolda här draga
fram mot borgen och omringa den.
Hjalte var den förste, som märkte förräderiet. Han
gick in i salen och ropade: »vaken nu upp, herre
och konung! ty ofrid är i gården. Ej lärer Skuld mer
vilja öka dina skatter, och Hjorvard icke efteråt
oftare vilja taga riket ifrån dig, ty en otalig här
omgifver oss.» Och till kämparne sade han: »nu är så
vida kommet, att vi skola göra våra löften tillfyllest
och försvara den berömdaste konung i Nordlanden,
så att det på hvarje löfblad skall skrifvas och i
hvart land förtäljas, huru vi löna all den ynnest,
vi af honom njutit. Kan vara, att några tro mig tala
af misströstan eller räddhåga, dock torde väl hända,
att konung Rolf dricker nu sista gången med sina
män. Upp derför, I kämpar alla! och rusten eder till
det, som nu eder förestår.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
