Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Hjalmar och Ingeborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»nu anar det mig, att I hafven goda vapen af nöden,
ty I skolen kämpa med de modigaste hjeltar.» Derpå
önskade han dem lycka, och så foro de.
När nu bröderne kommo till Samsö, sågo de, hvar tvänne
skepp lågo i hamnen, hvartdera bemannadt med 100 man,
och gissade de genast, att skeppen voro Hjalmars och
Odds. De drogo då sina svärd, beto i sköldranden,
och berserksgången kom öfver dem. Sex af dem gingo
ut på hvartdera af skeppen; men der voro så tappre
män om bord, att hvarje man tog sina vapen och blef
så sittande, der han satt, väntande de förfärliga
kämparne, utan att låta ett ord af fruktan undslippa
sig och utan stort hopp att kunna värja sig för dem. –
Men berserkarne gingo fram utefter den ena sidan af
skeppen och tillbaka efter den andra och dräpte dem
alla, hvarpå de gingo tjutande i land.
Då sade Hjorvard: »nu månde vår fader Arngrim gå
i barndom, eftersom han sade, att Hjalmar och Odd
voro de tappraste hjeltar; jag såg ingen utmärka sig
framför de andra.» Angantyr svarade: »låter oss icke
beklaga, att vi icke funno vår like; kan också vara
att Hjalmar och Odd ännu äro i lifvet.»
Det var, som bröderne gissat, Hjalmars och Odds skepp
och män. Sjelfve hade de gått upp på ön för att se, om
berserkarne voro komna. Men just som de på återvägen
kommo fram ur skogen, sågo de berserkarne stiga
ned från deras skepp med blodiga och dragna svärd. –
Berserksgången hade då gått öfver; men då blir man
svagare än vanligt, liksom efter ett slags sjukdom.
»Ser du», sade Hjalmar till Odd, »att alla våra
män äro fallna, och tyckes mig nu rimligast, att vi
komma alla att gästa Odin i qväll i Valhall.» – Det
har blifvit anmärkt, att detta var den enda gången,
som man hört Hjalmar yttra ett ord af fruktan. Odd
svarade: »men jag tycker mig icke vilja gästa Odin i
afton, och månde alla dessa berserkar före aftonen dö,
men vi två lefva.»
Gingo nu berserkarne emot dem, och var en af dem
hufvudet högre än de andra. Hjalmar och Odd se,
att Angantyr förer svärdet Tyrfing i handen; ty
det lyste af det, som från en solstråle. Hjalmar
sade: »hvad vill du helst, Odd, kämpa mot Angantyr
ensam eller med hans elfva bröder?» – »Jag vill
hellre», genmälte Odd, »kämpa mot Anganfyr, han
vill gifva dråpliga hugg med Tyrfing; men jag tror,
att min skjorta står dem bättre emot än din brynja.»
Hjalmar svarade: »hvar kommo vi väl så till striden,
att du gick före mig? Du vill kämpa med Angantyr,
ty det synes dig vara större bedrift; men för denna
holmgång är jag anförare. Det var ej det löftet jag
gaf konungadottern att låta dig eller någon annan gå
i denna tvekamp i mitt ställe, och skall jag derföre
kämpa med Angantyr.» Sedan han sagt detta, drog
Hjalmar sitt svärd och gick mot Angantyr. Men innan de
ännu skiftat ett hugg, sade Angantyr: »om någon faller
här, skall icke den, som öfverlefver, taga hans vapen;
jag vill hafva Tyrfing med mig i jorden, då jag dör.»
Och vardt så samslutadt, att den eller de, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
