Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om konung Alf och hans kämpar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sagan om konung Alf och hans kämpar.
Denna saga tillhör egentligen icke vårt fädernesland,
hvad de personer och orter beträffar, hvilka
uti den förekomma; men den tillhör oss, såsom
varande en trogen målning af denna tids seder och
tänkesätt, sådana de lefde öfver hela Norden,
i Sverige och Danmark lika väl som i Norge.
Det underbara i denna likasom i öfriga sagor från
dessa tider griper icke in i det väsentliga af
händelserna, upphäfver icke deras möjlighet, utan
framställer för oss forntidens åskådningssätt, på
samma gång som skönheterna uti dem måste anslå hvar
och en, som har sinnet öppet för det upphöjda och
ädla.
Hjorlef, en konung i Norge, egde tvänne söner;
den äldre hette Hjorolf, den yngre Alf, och voro de
hvarandra mycket olika. När Hjorlef dog, gifte sig
hans enka med en konung Asmund, som uppfostrade de
båda bröderna.
När Hjorolf var 18 vintrar gammal, lagade han sig
till att fara i härnad, tagande dertill hvarje
skepp, han fick tag uti, utan afseende på hurudana
de voro. Der funnos små och stora, nya och gamla,
och lika brokigt var manskapet; hvarje man han kunde
få tog han med sig, fri och träl, aktande endast att
få så stort antal som möjligt. Men huru mycket som
kunde uträttas med denna sammanrafsade och ovalda
hop, visar tillräckligt utgången. Ty förtröstande
på den stora mängden lade Hjorolf ut till strids med
den första viking han mötte, och knappt hade striden
begynt, förr än hans män togo till flykten, och när
Hjorolf så återkom, hade han af sin färd blott skam
och vanära och vardt en ringa aktad man. Om honom
förtäljes intet sedermera.
Våren derpå var den yngre brodern Alf 12 vintrar
gammal, och fans der ej en man, som var hans jemnlike
i styrka och manliga idrotter.
Han rustade sig nu att fara i härnad, men ordnade
något annorlunda för sig, än brodern hade gjort,
och lätt var det icke att blifva hans man. Man skulle
dertill icke vara yngre än 18 år eller äldre än 60;
vidare skulle man kunna lyfta från jorden en stor
sten, som låg på konungsgården, och den, som talade
ett ord af fruktan, den, som skiftade hy, då han
fått ett huggsår, eller med den minsta dragning på
munnen visade tecken till smärta, fick ej räknas
till Alfs män. Ingen fick hafva längre svärd än
en aln för att rätt komma sin fiende inpå lifvet
(sådana svärd kallades saxar), och skulle en hvar ega
tolfmannastyrka. Aldrig fingo de våldföra qvinnor
eller barn, och ingen fick förbinda sina sår, förrän
dagen efter vid samma tid, som de erhållits.
Den förste, som Alf tog till sin man, var jarl Alf den
gamles äldste son Sten. Han var 18 år gammal och blef
konung Alfs rådgifvare. Dernäst blefvo tvänne bröder
med namnet Hroker antagna. De skildes åt derigenom,
att man kallade den ene Hroker den hvite och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
