Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om konung Alf och hans kämpar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andre Hroker den svarte. Bonden Aslaks tvänne söner
Eigil och Erling kommo dernäst, och ur konungens hird [1] följde honom fyra män. Vemund blef märkisman [2].
Sedermera infunno sig flere, så att, när de stego om
bord på Alfs nybygda och i allt välrustade skepp och
gåfvo sig på färden, voro de till antalet tre och
tjugo, alla de utvaldaste och berömligaste män.
Första dagen blef qvällen regnig och kulen, och sade
då Sten, »att man skulle tälta på skeppet». Konung Alf
svarade: »vill du väl än, såsom hemma, tälta husen?»
– och blef Sven derefter kallad Insten.
Morgonen derpå rodde de i hvasst väder framför ett
näs. Ytterst på näset stod en man, som bad att få
följa med, och funno de snart, att det var Instens
yngre broder, som blifvit ansedd oför (oskicklig) till
färden, emedan han var blott 12 vintrar gammal. Konung
Alf lät honom nu medfölja, förnämligast för hans
stora styrkas skull, men befalde honom »att stå på
styrstången allt intill qvällen». – »Väl skipadt,
konung», svarade härtill ynglingen, »jag får då mitt
rum så mycket närmare dig!» – Hans namn var Sten,
liksom broderns, men härefter blef han kallad Utsten.
Nu styrdes ut till hafs, och härjade de vida om land,
vinnande ära och byte och beständiga segrar. I 18
år voro konung Alf och hans kämpar, som kallades
Alfsreckar, ute i härnad; och aldrig fans mera än 60
män om bord å draken.
När nu konung Alf vände hem ur härnaden, öfverfölls
han af den svåraste storm, så att vattnet ej
kunde utösas ur skeppet. Men det var sed hos konung
Alf och hans män att aldrig stryka segel för storm
eller oväders skull, och vardt derför nu det beslut
fattadt att genom lottkastning afgöra, hvem som skulle
gå öfver bord för att sålunda rädda skeppet.
Men ingen lottkastning behöfdes. – En hvar af männen
erbjöd sig att gå öfver bord för sin kamrat, och när
de stego öfver relingen, ropade de till hvarandra:
»strålöst är utför skeppsbord.»
Emellertid stillades stormen, och konung Alf kom så
till sitt fädernerike igen. Der satt då ännu qvar
konung Asmund, hans styffader, men när han förnam
tidender, att Alf var kommen, for han emot honom,
lemnade i hans våld faderns rike och blef Alfs man,
efter gången ed. Ytterligare bjöd Asmund konung Alf
och halfva hans manskap till gästning.
Följande dagen, när konungen lagade sig till färden
och bjöd halfva manskapet att blifva qvar på skeppet,
qvad Insten:
Nu månde vi
gånga alla
de bästa stridsmän
från skeppen upp,
låta bränna
konungalandet
och Asmunds män
alla döda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
