Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om konung Alf och hans kämpar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hakes jarl hette Hedin och egde en son vid namn
Vifil. Denne friade nu till Brynhilda, och blef hon
honom lofvad, om han kunde värja landet för Sven.
När Hroker kom till konung Hakes gård, gaf han sig
icke tillkänna, utan okänd för alla steg den höge
kämpen in i salen. Och okänd lefde han der en tid
fram, men lefde i ingen vördnad, varande tyst och
fåordig och till det mesta för sig sjelf.
Hände sig nu en dag, att hirden for på jagt, men
qvinnorna till nötskog. Då kom Brynhilda att se,
hvar en man stod ensam vid ett träd i skogen. Hon
igenkände snart den tyste främlingen och stannade
lyssnande; ty mannen qvad:
Nu är att säga,
Hamunds son,
om vår härkomst,
min och min broders.
Var vår fader
ibland hjeltar
mycket främre,
än eder Hake.
Ville ingen,
skönt han Hamunds
hjordar gätte,[1]
liknas vid Vifil.
Huglösare,
än Hedins son,
såg jag ingen
svinaherde.
Ljuf var Hrokers
lefnad mycket,
då när vår konung
Alf vi följde;
buro vi alla
ett råd samman,
foro härjande
landen öfver.
Hade vi alla
modiga män,
hvar det gälde
äran att främja.
Landen nio,
fullstora alla,
gingo vi genom
med gråa hjelmar.
Alf såg jag hugga
med båda händer,
Hade ej Hilmer[2]
sköld framför sig.
Ädlare hjerta
och mera hugstort
aldrig jag finner,
skönt fore jag fjerran.
Säga väl de,
som intet veta
om Alfs käckhet,
att den var dårskap;
kan dock ej se
det lytet böra
vår tappre konung
tanklöst egnas.
Bjöd han att aldrig
qvida i döden,
eller att tala
ord af fruktan.
Skulle ingen
Jofer[3] följa,
som hans öde
ej fördroge.
Skulle ej blekna
kungens stridsmän,
fast i striden
sår de fingo;
såret aldrig
binda låta,
förrän andra dagens
jemntid komme.
Bjöd han en fånge
hugnad visa;
aldrig mans hustru
mehn att göra.
Mö bjöd han köpas
Med gods och gåfvor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
