Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 4. Vikingasagor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då talade de naturligtvis samma språk, hade samma
seder och samma religion. När de sedan började vandra
vesterut och de särskilda stammarne under vandringen
skilde sig från hvarandra och kommo i beröring
med främmande folk, allt mer i samma mån de kommo
vesterut, ligger det i sakens natur, att språk, seder
och gudsdyrkan skulle genom sammanvaro och blandning
med de främmande folken undergå förändringar. De, som
kommo i beröring med Grekerne och Romarne, fingo en
helt annan utveckling än de, som kommo till den kalla
Norden. Och ännu mer skulle denna skiljaktighet träda
i dagen, när de germanfolk, som stodo vid romerska
rikets gränser, underlagt sig de ofvannämnda länderna,
hvilka alla, med undantag af Tyskland, lydde under
Romarne. Då uppstod efter några hundrade år en sådan
sammanblandning af de romerska och germaniska språken,
att Germanen uppe i Norden ej mera kunde förstå sin
broder vid Rhenens eller Seinens strand, ej heller
ville med den förvekligade sydlänningen erkänna
något stamförvandtskap. Ty sederna hade i många fall
förändrats, sedan Germanerne blifvit herrar öfver
de romerska länderna, hvarjemte de långt för detta
hade öfvergifvit sina gamla gudar och antagit kristna
läran, som var rådande inom hela det romerska riket.
Många af dessa germanfolk förlorade under tidernas
lopp helt och hållet sin sjelfständighet och
sammansmälte med landets ursprungliga invånare och
andra germanstammar till ett helt annat folk. Men
bland dem, som bibehöllo sitt namn och sitt oberoende,
äro Frankerne, af hvilka Frankrike fått sitt namn,
de vigtigaste. De eller deras konungar, och förnämst
bland dem Carl den store, hade genom ständiga krig
sammanbragt ett rike, det största, som af germaner
egts. Det innefattade Frankrike, större delen af
Tyskland samt halfva Ungern och Italien, äfvensom
nordligaste delen af Spanien. Den kraft, som fordrades
för att sammanhålla ett så vidsträckt välde, fans ej
efter den nyssnämnde Carls död hos hans ättlingar,
de s. k. Carolingerna. Riket söndersplittrades och
all kraft uttömdes i oupphörliga inre strider.
Sådant var äfven i viss mån förhållandet i
England. Angler och Saxare, tvänne germaniska folk,
hade tagit detta land i besittning, och det har fått
sitt namn af de förra. Mellan de många småriken,
som dessa Germaner der stiftade, herskade äfvenledes
beständiga strider.
Spanien innehades till större delen af Araberna eller
Mohrerna, ett folk, som under sin religionsstiftare
Muhamed ryckt ut med svärdet i hand från sin halfö
och efter hand underlagt sig hela främre Asien,
Egypten och hela nordkusten af Afrika samt slutligen
Spanien. Äfven detta lands invånare voro förnämligast
upptagna af inbördes strider. Den lilla återstoden
af Germaner och Kelter, som på halföns nordliga berg
bibehållit sin frihet, sträfvade nämligen alltjemt att
drifva ut de otrogna och åter sätta sig i besittning
af landet.
Sålunda rådde nästan i alla det vestra Europas länder
inre strider och till följd deraf kraftlöshet och
inre förfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
