Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagubrott om Bråvalla slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När nu hären var ordnad, sände Harald, som sjelf
för sin ålders skull måste färdas i vagn, Brune och
Heida att undersöka fiendens ställning, och om Ring
var redo till strid. Men de återkommo snart, och
Brune sade till konung Harald: »Som det synes mig,
äro Ring och hans folk färdiga till striden. Han har
dock så uppstält sin här och är hans slagtordning
så spetsig framtill som en vigge eller som ett
svinhufvud, att det lärer blifva svårt att strida
mot honom.» – »Hvem har lärt konung Ring», svarade
då Harald, »att så ordna sin här? Tänkte jag dock
att ingen, förutom Odin och jag, skulle känna den
konsten. Eller månde du i dag, Odin, vilja göra mig
segern tvifvelaktig? – Förr hände det aldrig; dock
beder jag dig, att du det icke tillstädjer. Men är det
nu så, att du icke månde gifva Harald segern i dag,
så låt honom falla med hela sin här; sig sjelf och
alla de svärdfallna gifver han dig, Odin!»
Det var, som Brune hade sagt. Konung Ring hade
stält sin här i svinfylking och var slagtordningen
så tät, att man ej öfver den främsta spetsen kunde
se längre bort. Främst i svinfylkingens spets, der
som mest gälla skulle, stod en den ypperste kämpe,
som hette Ragvald den rådkloke, och näst efter
honom stodo Trygve och Läsir, efter hvilka kommo
Alfreks båda söner och Yngve. I sista ledet stodo
Telemarksboarne från Norge. Om dem gick det talet,
att de egde minsta anseendet i hären och voro af alla
föraktade såsom tröga både i ord och gerning. Emedan
man derför ansåg sig hafva ringa hjelp af dem, hade
de fått den nämnda platsen i slagtordningen. Men de
voro dock skickliga bågskyttar.
Odin kom okänd en gång, säger en gammal sång,
till en konungs hof, och då han ej ville säga sitt
namn, blef han satt mellan dubbla eldar i åtta
nätter. Agnar, konungasonen, var den ende, som
förbarmade sig öfver den gamle, enögde främlingen
och räckte honom, der han satt uti lågorna, ett horn,
fullt af mjöd. Till belöning sjöng honom Odin en sång,
hvaruti han bland annat äfven lofvade honom riket
snart, något som inträffade, när Odin skildes från
konungagården och uppenbarade sitt namn.
I denna sång nämner han Valkyriornas namn, och
ingenting lämpar sig bättre än just dessa namn att
visa, huru hos de gamle tron på gudomliga makter
föddes och huru af bildliga föreställningar blefvo
gudomliga väsenden. Hirst är den första Valkyrians
namn och betyder skakning eller slag på sköldarna;
Mist, den andra Valkyrians namn, betyder förvirring;
Skeggold, den tredjes, betyder svärdens tid;
Sjögul flykt, Hildur tapperhet, Thrudr ståndaktighet
o. s. v. Se vi nu närmare på betydelsen af dessa namn,
skola vi finna, att de alla utmärka skiften i ett
fältslag. Slaget började med härrop och sköldskakning,
hvarunder härarne under en skenbar förvirring
ryckte emot hvarandra, och svärdens tid kom,
härarne sammandrabbade o. s. v. – Dessa benämningar
blefvo stående; man begagnade ständigt uttrycket:
sköldskakningen, d. v. s. Hirst kommer, i stället för:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
