Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
får han veta om Herröd, hans dotter Thora och om
lindormen samt den belöning, som var utfäst för ormens
baneman, men låtsade som om han icke gaf akt derpå
eller fäste sig dervid. Emellertid lät han göra sig
en underlig klädnad af ludna skinn samt en likadan
kappa, och när de voro färdiga, lät han koka dem i
beck och sedan upphänga dem, tills de hårdnade.
Hände sig nu en sommar, att Ragnar styrde sin led
till Östgötaskären och lade till med sina skepp i
en undangömd vik, hvarifrån det icke var långt till
jarlens gård. Sedan han legat der öfver en natt,
vaknar han tidigt om morgonen, reser sig sakta upp,
så att ingen af hans män skulle vakna, och ikläder
sig den omtalade besynnerliga klädebonaden. Derpå
går han till en sandbank vid stranden och rullar sig
deruti med sina beckiga kläder.
Går han så leden fram till jarlens gård, dit han
kom så tidigt om morgonen, att alla ännu lågo i
sin sömn. Ragnar beger sig emellertid rakt till
jungfruburen, hvar han såg ormen ligga omkring
skidgården. Tvänne gånger stötte han sitt spjut i
ormen; vid andra stöten vältrade sig ormen så hårdt
i sin dödsvånda, att spjutet gick af vid skaftet,
och blef det så stort gny, när ormen uppgaf andan,
att hela jungfruburen darrade. Ragnar var dock oskadd,
ty den hårda klädnaden hade skyddat honom emot allt
det etter, hvarmed han öfversprutades af ormen.
Qvinnorna i loftet vaknade af bullret, och Thora
tittade ut från kammaren och fick se en stor man,
hvars anletsdrag hon dock ej kunde urskilja, då det
ännu blott var i dagningen. Hon frågade, »hvem han
vore eller hvem han ville finna.» Ragnar, som efter
fullbordadt dåd ville skynda tillbaka till skeppen,
stannade, när han hörde jungfruns fråga, och qvad:
Lifvet, det ljufva, jag vågat
för fagra qvinnan och visa.
Högg jag fjellfisken[1] dödssår,
nu i mitt femtonde år.
Hafva skall ringlande ormen
stort sår uti hjertat;
om mig ej dödssår han gifvit,
slående häftigt i dödskamp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
