Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till råds med sina män och sin dotter, huruledes
man skulle lättast få reda på den verklige
banemannen. Männen hålla för likligast, »att den väl
vorde sökande efter sin lön, som derpå hade arbetat»;
men Thora rådde, »att jarlen skulle stämma till tings
och befalla en hvar att der infinna sig. Vidginge
någon då ormens banesår, skulle han hafva skaftet med
sig och visa, att det passade till spjutet.» Detta
syntes jarlen godt, och lät han så pålysa tinget.
Till Ragnar på skeppen kommer snart underrättelsen
om, att jarlen stämt folket till ting. Han begaf
sig derför dit med hela sin här, men stannade vid
framkomsten ett stycke från det andra folket. Jarlen
stod nu upp på tinget och äskade ljud. »Hafven tack,
gode män», sade han derpå, »att I min ordsändning
väl emottagit, och skall jag nu säga eder ärendet,
huru allt sig tilldragit hafver.» – Han berättade nu
ormens död och slutade med dessa ord: »Skulle nu någon
vara på tinget, som har det skaft, hvilket passar till
spjutet, bäre han det fram och sanne sin saga, och
jag skall hålla mitt löfte, vare han hög eller låg.»
Nu frambärs spjutet till hvar man å tinget, men
ingen fans, som kunde vidgå, att det var hans, eller
framvisa det felande skaftet. Omsider visades spjutet
för Ragnar, och han vidkändes det samt framvisade
skaftet, som fullkomligt passade till spjutet. Alla
förstodo nu, att det var han, som slagit ormen, och
fick han af den gerningen mycket beröm öfver hela
Norden. Han friar derpå till jarlens sköna dotter,
och lät sig fadern det synnerligen väl behaga. Ett
präktigt gästabud tillreddes, och blef det en härlig
bröllopsfest.
Efter bröllopet seglade Ragnar hem med Thora, och
lefde de mycket lyckligt tillsammans. De egde tvänne
söner, af hvilka den äldre kallades Erik och den yngre
Agnar. De båda bröderne voro stora till växten och
sköna till utseendet samt dertill mycket starkare än
de flesta menniskor då för tiden och mycket öfvade
i alla slags idrotter.
Hände sig nu, att Thora vardt sjuk, och dog
hon i den sjukdomen. Ragnar fattade deröfver
så stor sorg, att han ej mer ville ega någon qvinna.
Sedan trifdes han ej mera hemma som förr, medan,
Thora lefde, utan for vida omkring i beständiga
härnader, vinnande seger hvarhelst han kom.
Sigurd Faufnersbane, den store vidtberyktade
sagohjelten, hade med sköldmön Brynhilda en dotter,
som hette Aslög. Hon uppfostrades hos Heimer,
Brynhildas fosterfader, och var 3 år gammal, när
tidender kommo om Sigurd och Brynhildas sorgliga
död.[1]
Sigurd hade nämligen blifvit svekfullt dödad
af sin hustrus bröder, de s. k. Gjukungarne, och
Brynhilda dödade sig sjelf af kärlek till Sigurd.
Heimer förstod, att det skulle blifva granneligen
spanadt efter barnet, för att man alldeles måtte
utrota Sigurds ätt, och då han tillika betogs af en
så stor sorg efter sin fosterdotter Brynhildas död,
att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
