Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej mera trifdes hemma eller kunde sköta sin egendom,
beslöt han att vandra uppåt Nordlanden. Han lät
derför göra sig en harpa så stor, att barnet fick
rum deri, och så konstigt inredd, att man kunde taga
henne sönder och sätta ihop henne efter behag. Uti
den harpan gömde han barnet jemte mycket guld och
dyrbarheter, begifvande sig så på väg.
Alltjemt bar han harpan med sig, och någon gång djupt
inne i de ensliga skogarna, der endast ett brusande
vattenfall afbröt den högtidliga tystnaden, lät han
jungfrun stiga ut ur harpan och två sig. Och då hon
grät ibland, tyckande sig vara ensam och öfvergifven,
slog Heimer så kosteliga på harpan, att hon tystnade
och lyddes till strängaspelet. Och sålunda gick den
gamle framåt, hafvande ingen ro, sedan Sigurd och
Brynhilda voro gångna till det andra ljuset.
Kom han så en qväll med sin harpa till Spangarhed
i Norge. Det var en enstaka gård, der endast en
gammal gubbe vid namn Åke bodde med sin hustru,
en ful käring, som hette Grima. Utom dessa begge
fans der icke en menniska. När Heimer kom, var Grima
ensam hemma, ty gubben var gången till skogs. Hon
helsade på den ankommande och sporde, »hvad man han
vore». Heimer svarade, »att han var en stafkarl
(tiggare) och bad han om herberge öfver natten.» –
»Inga flera komma hit», malde käringen, »än att jag
väl kan mottaga dig, om du tycker dig behöfva vara
här.» Heimer svarade, »att bästa välfägnad vore den,
om eld gjordes upp på härden för hans skull.»
Käringen gjorde så; och när elden flammade värmande
från Spiseln, satte Heimer harpan utmed sig på
sätet. Men käringen blef dervid helt fundersam,
ehuru hon förblef ordkarg och surmulen. Som oftast
kastade hon ögonen till den gamle mannen och hans
harpa, och se! – der sticker en flik af ett med guld
broderadt kläde fram ur harpan och der blänker under
vandrarens slitna trasor en kostelig guldring! –
När nu Heimer värmt sig och ätit ett torftigt mål,
bad käringen honom följa sig; »ty», sade hon, »det
är bättre för dig att sofva utom stugan, emedan det
nog varder mycket munkäbbel, när gubben kommer hem.»
Heimer bad henne råda, tog harpan och följde henne
till en lada, der hon menade, att han skulle i ro
kunna hvila ut efter den långa vandringen.
Gubben kom litet derefter hem ur skogen, men var trött
och ond att vidfås, emedan så mycket var i olag,
som käringen borde haft i sitt skick. »Ond lott»,
sade gubben, »har jag fått i lifvet; hvar dag måste
jag arbeta; mera, än jag förmår, men du är så arm och
led, att du icke tager dig något för, det gagneligt
är.» – »Var ej ond nu», smilade käringen, »ty liten
tid kan nu vara, som du behöfver så arbeta, tills vi
äro lyckliga, allt medan vi lefva.» – »Hvad menar du
med slikt tal?», sporde gubben. Grima berättade då,
hvad som tilldragit sig under gubbens frånvaro, »Och
lärer han (Heimer)», så Slutade hon, »hafva varit en
den störste kämpe, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
