Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag tycker mig aldrig hafva sett hans like, men jag
menar, att han eger stora egodelar, och han är nu
mycket till ålders kommen. Gubben svarade, »att det
syntes honom vara onda råd att svika trötta gästen.»
Men Grima genmälte: »Huru länge skall du vara så
litet man för dig, att allt växer dig i ögonen? Gör
nu ettdera, antingen skall du dräpa honom, eller
också tager jag honom till min man, och då skola
vi dräpa dig. Och skulle jag kunna, ehuruväl äfven
det månde synas dig litet vardt vara, berätta dig,
hurusom han i qväll, medan vi voro ensamma, ville
locka mig till otrohet emot dig.»
Huru länge käringen sålunda eggade sin man, blef han
slutligen vred, och hon fick sin vilja fram. Åke tog
sin yxa och brynte henne, och när han var till reds,
följdes de åt till ladan, der Heimer sof. Heimer
snarkade hårdt i sömnen, och käringen skyndade på
sin man, medan tillfället var gynsamt. Under tiden
tager hon harpan och går med den in i stugan; men
gubben gick dit Heimer sof och gaf honom med yxan
banesår. Men i Heimers dödsstund blef der ett så
stort gny, att jorden skalf och ladan, der han låg,
föll ned och blef till spillror.
Gubben skyndade det fortaste han kunde in i stugan
till käringen, som mycket berömde honom. »Och tror jag
nu», sade hon, »att vi hafva fatt stor rikedom, och
skola vi fresta, om jag sagt sant.» – De gjorde nu upp
eld, och käringen ville öppna harpan. Men harpan var
så konstigt sammansatt, att de ej kunde öppna henne,
utan måste hon brytas upp Der funno de då visserligen
mycken rikedom, men äfven barnet. Käringen sade då:
»Nu lärer det ske, som eljest plägar hända, att
den har olycka i följe, som sviker den honom tror.»
Gubben svarade: »Ej sker detta, efter som jag tänkte;
dock har det intet att betyda.» Han sporde derefter
flickan, »af hvad härkomst hon vore».
– Men flickan svarade intet, som om hon icke kunnat
tala. Då sade gubben: »Nu har det gått, som jag
fruktade, att vårt anslag månde gå. Och hafva
vi begått en stor dårskap, ty hvad skola vi göra
med detta barnet?» – »Derför finnes nog
råd», svarade käringen; »vi utgifva henne för
vår dotter, och skall hon heta Kraka efter
min gårdsmoder». Gubben genmälte: »Det lärer ingen
tro, att så däjelig mö skulle var dotter åt
så fula och vanskapliga hjon, som vi äro.»
– »Icke lärer du veta något råd», sade
käringen, »men jag skall så laga, att det
ej månde tyckas olikligt, det hon är vår
dotter. Och skall jag stryka in hennes hufvud med
tjära, så är det troligt, att håret ej sedan mycket
växer. Dertill skall hon hafva en sid hatt och
trasiga kläder och förrätta det hårdaste arbete,
och skall folket snart tro, att jag dock varit en
däjelig qvinna, medan jag var i min faders gård.»
– Gubben och käringen inbillade sig, att
Aslög var stum, emedan hon aldrig svarade dem.
Emellertid skedde som käringen sagt, och växte
Aslög der upp i stor fattigdom.
Emellertid for Ragnar vida omkring på vikingatåg. En
sommar höll han med sina skepp till Norge. Han fick
landkänning sent en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
