Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Berättelser ur Sveriges sagoålder
- Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annan». Ragnar ropade emellertid på sin skattgömmare
och befalde honom framtaga den guldsömmade kjorteln,
som Thora hade egt. Sedan bjöd han den åt Kraka och
qvad:
Förstår du väl detta?
Vill silfkjorteln du hafva,
som Thora-Hjort egt?
Den anstår dig väl.
Lekt hafva händer
hvita å denna.
Hon var sin herre
blid, allt intill döden.
Kraka qvad:
Ej må jag taga
silfmärkta kjorteln,
som Thora-Hjort egde,
den passar mig ej.
Mig kallar man Kraka.
I vadmalet svarta
å stenar går,
drifver vid stranden getter.
»Och det anstår mig icke», tillade hon, »att pryda
mig i grannlåt, medan jag vistas hos gubben. Men nu
vill jag hemfara. Dock må du, om din hug ej skiftas,
sända efter mig framdeles.» Och skildes så Kraka
och Ragnar den gången.
Det dröjde ej länge, förr än Ragnar åter lade till vid
Spangarhed. Han sände genast några män till Kraka med
sin helsning, »att hon nu skulle lemna sitt hem och
följa med honom.» Tidigt följande morgonen gick Kraka
att stå för gubbens och käringens säng och frågade,
»om de voro vakna.» – De frågade tillbaka, »hvad
hon ville.» – Hon svarade »sig ärna bortfara och ej
längre blifva hos dem. »Jag vet väl», sade hon, »att
I dräpten min fosterfader Heimer, och jag eger ingen
värre att löna än eder. Vill dock ej låta eder något
ondt vederfaras; men det allena önskar jag, att hvar
dag, som I lefven, må blifva eder allt värre, och
den sista allra värst; och dermed må vi nu skiljas.»
– Gick så Kraka sin led till skeppen och blef der
väl emottagen.
När Ragnar kom hem i sitt land igen, tillreddes ett
det präktigaste gästabud, och blef Ragnars och Krakas
bröllop der drucket.
Åren ledo fram, och Ragnar fick många söner med
Kraka. Äldst var Ivar. Han var benlös, ty der
benen skulle vara, var allenast brosk, hvarför han
beständigt måste bäras på bår; men han var storväxt
och stark och derjemte af ett fagert utseende samt så
vis och förståndig, att hans jemnlike icke fans. Den
andre sonen hette Björn, den tredje Hvitserk och den
fjerde Ragnvald. Alla voro de stora och starka och
väl öfvade i alla slags idrotter. – Ragnars söner med
Thora, Erik och Agnar, voro äfven berömliga kämpar,
farande ständigt om somrarna i viking, vinnande ära
och rykte.
En dag sade Ivar till sina bröder Björn och Hvitserk:
»Huru länge månde det så förblifva, att vi sitta hemma
och icke söka vinna någon heder?» – Bröderne svarade
sig vilja följa hans råd så i detta som i allt annat. –
»Är det min vilja», sade då Ivar, »att vi anhålla
hos vår fader om väl utrustade skepp och manskap,
och fara så bort att afla oss gods och vinna loford,
om så vill lyckas.» – Sedan de talat så sins emellan,
gingo de inför Ragnar och bådo honom gifva sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0120.html
