Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än fienden blef så förvillad, att männen vände sina
vapen inbördes mot hvarandra. Hände det derför, att
Svithiod var fredadt för härjande fiender under lång
tid.
Mellan Ragnar och konung Östen rådde vänskap och
stort förtroende, och plägade de hvarje sommar besöka
hvarandra. En sommar, efter som i ordningen var,
kom då Ragnar till Svithiod att gästa konung Östen,
och blefvo han och hans män, som vanligt, på det
bästa emottagna. När man så satt tillsammans vid
gästabudsbordet, bjöd Östen sin dotter, den sköna
Ingeborg, att bära fram hornet åt Ragnar och hans
män. Ragnars män kommo derunder att tala sins emellan,
»hurusom det mycket hederligare och bättre vore, om
Ragnar friade till konungadottern Ingeborg, hellre
än att längre ega gubbens dotter från Spangarhed.»
Detta talet kom så vida, att en af männen upptäckte
det för Ragnar, och lyktades den saken så, att Ragnar
och konungadottern förlofvades, dock skulle hon länge
gå som fästmö.
När nu gästabudet var ändadt, lagar sig Ragnar till
hemfärd, varande om densamma för öfrigt intet annat
att berätta, än att den gick lyckligt. Men när han
nalkades sin konungsgård, och färden gick genom en
skog, befalte han männen stanna, när de kommit till
en slät plan i skogen. Han bjöd då, »att ingen
skulle uppenbara, hvad han ärnat och beslutat om
giftermålet med konung Östens dotter; eho, som det
gjorde, skulle plikta derför med sitt lif.» Sedan han
hade sagt detta, begåfvo de sig till konungsgården,
der alla mottogo den återkomne konungen med stor
glädje, så att man strax drack fägneöl för honom.
Länge hade nu icke Ragnar suttit i högsätet i
konungasalen, förr än Kraka trädde inför honom,
satte sig i hans knä, lade händerna om hans hals och
sporde efter tidender. Ragnar sade »sig inga hafva
att förtälja», och när qvällen så led till ända och
männen från dryckeslaget begifvit sig till hvila, och
allt var tyst, gingo äfven Ragnar och Kraka till sitt
sofrum. Kraka frågade då ännu en gång efter tidender,
men fick samma korta svar, och var Ragnar i öfrigt
ingalunda så vänlig, som han plägade, föregifvande
sig vara trött af resan. »Må derför jag», mälde då
Kraka, »säga dig tidender, emedan dig ej lyster några
säga.» – Ragnar sporde, »hvilka de kunde vara.» –
»Jag menar det månde nyhet vara», sade hon, »om en
konung fäster sig qvinna, och likväl männen säga, att
han tillförene eger en annan.» Ragnar frågade:, »Hvem
har slikt för dig sagt?» – Hon svarade: »Behålla skola
dina män lif och lemmar, ty ingen af dem hafva det
mig upptäckt. Månde du icke hafva sett mina foglar,
som sitta här i tornet invid? Genom dem hafver jag
allt lärt känna. Och beder jag dig nu, att du ej
verkställer det äktenskapet, som tilltänkt är; ty vill
jag uppenbara för dig, att jag är en konungadotter och
icke en gemen gubbes, och var min fader så berömlig
en man, att hans jemnlike icke varit funnen, och
min moder den skönaste och vittraste bland qvinnor,
så att hennes namn varar, medan verlden står.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
