Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ragnars söner höllo nu mot Rom, emedan dem var sagdt,
ätt staden var stor och väl bemannad samt att der
funnos de största rikedomar. Emellertid, som de i
det eröfrade Luna rådslogo om denna färden, kom dit
till dem en gammal, gråhårig man. Bröderne frågade
honom, »hvem han var.» – Mannen svarade, »att han var
en stafkarl och att han vandrat genom många länder.»
– »Då kan du», sporde vidare bröderne, »förtälja oss
många tidender, som vi vilja veta.» Mannen genmälte,
»att helt visst det land icke funnes, hvarom de ville
veta, men som han var okunnig om.» – »Säg oss då»,
sade bröderne, »huru lång vägen är härifrån till
Rom.» – »Väl kan jag säga eder något märke dertill»,
genmälte mannen. – »I sen dessa jernskor, som jag
har på fötterna. De äro nu utnötta såsom de, hvilka
jag bär på ryggen. Jag har nött ut dessa jernskor på
vägen från Rom och hit.»
Bröderne funno nu, att vägen till Rom var allt
för lång, hvarför de vände sig dädan, farande vida
länderna omkring, vinnande rikedomar och ära.
Satt nu Ragnar på gamla dagar hemma i sitt rike, och
visste hvarken han eller drottningen, hvar sönerne
voro. Men det hörde de af skaldernes sånger och af
männens berättelser, som derom visste, att sönernes
beröm var vida större än andra mäns och att deras
like väl icke funnes. Led det så en tid, men allt
under tiden väcktes Ragnars håg efter stridernas ära,
och han började eftertänka, hvad beröm han kunde
vinna, som ej mindre skulle kringspridas.
Lät han då bygga tvänne skepp, så stora, att deras
like ej dittills varit sedd i Norden. Härutaf och
af påbudet om en stor utrustning öfver allt riket
kunde männen förstå, att konungen hade någon härfärd
ur landet i sigte. Ryktet härom spriddes snart och
uppväckte stor fruktan hos alla närgränsande konungar,
som något välde hade, att de ej längre skulle blifva
vid sina länder, sökande emellertid genom vårdkasar
ställa sig säkra för en öfverrumpling.
En gång, när Aslög och Ragnar språkades vid, frågade
den förra, »hvart han väl ämnade härfärden.» –
Ragnar svarade, »att det skulle gälla England. Och
vill jag», sade han, »ej hafva till den färden flera
skepp än dessa båda, och så mycket manskap, som i
dem rymmes.» Då sade Aslög: »Djerf och ovanlig synes
mig den färden, och tyckes rådligare vara att hafva
flera, men smärre skepp.» – »Det är ej så ovanligt»,
genmälte Ragnar, »att vinna länder med många skepp;
men slikt har hittills ingen hört, att någon med
blott tvänne skepp har kunnat vinna ett land, sådant
som England; och går jag miste om segern, kan det
lättare fördragas, då jag blott har två skepp.»
Aslögs vidare invändningar tjenade till intet. Det
blef, som Ragnar ville, och då skeppen voro färdiga
och bemannade, och en gynnande vind manade till
färden, gaf Ragnar befallning att lägga ut till
hafs. Aslög följde Ragnar till skeppen, och när de
skulle skiljas, sade hon »sig vilja vedergälla honom
den kjorteln, som han en gång gifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
