Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Berättelser ur Sveriges sagoålder
- Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Höggo vi med svärd.
Var det alltjemt min hugnad,
att Balders faders[1] bänkar
bonade jag vet i salen.
Snart skola vi dricka
ur hufvudets krumma träd.[2]
Ej kommer jag sorgbunden
till Odinssalen.
Höggo vi med svärd.
Visst ville nu alla
Aslögs söner
väcka bittra striden,
om de helst visste,
huru jag lider,
huru de etterfulla mig slita.
Möderne fick jag söner,
som gaf dem mod i hjertan.
Höggo vi med svärd.
Snart ärfva sönerne riket.
bygger i hjertats sal.
Väntar dock, att Odins staf[3]
stånder snart i Ellas blod.
Månde af vrede svälla
hjertat hos mina söner.
Ej skola skarpa svenner
stillasittande varda.
Höggo vi med svärd.
Vann jag i femtio
fulla strider
seger och gods.
Minst tänkte jag af alla,
då ung jag for i härnad,
att raskare konung
månde finnas.
Vinka till Valhall Åsar,
ej sörjer jag döden.
Hastom oss hädan.
Hem bjuda mig disor,
som från sköldsalen
Odin har nedsändt.
Glad skall jag öl med Asar
i högsätet dricka.
Lidna äro lifvets stunder;
leende vill jag dö.
Så dog Ragnar, låtande sitt lif med frimodighet.
Ella kunde nu nogsamt förstå, att det verkligen var
den beryktade nordmannakungen, som icke velat säga
sitt namn och som låtit sitt lif i ormagården. Han
blef derför mycket orolig för sitt rike, huru han
skulle kunna behålla det, och ville derför utforska
Ragnars söner, huru de skulle mottaga underrättelsen
om faderns död, och om de skulle rusta sig till
hämnd. Han lät då göra ett skepp redo till färden och
förordnade en klok och oförskräckt man deröfver. Men
när ändamålet med färden blef kunnigt, syntes den så
farlig, att nästan ingen ville fara. Till slut var
dock skeppet utrustadt på det bästa med manskap och
allt och lemnade så engelska kusten.
Ragnars söner hade emellertid härjat vida öfver land
söderut, och när de slutligen vände stäfven mot Norden
och aktade att fara hemåt, hade de ingen kännedom
om hvad i hemtrakterna timat. Och är det sagdt,
att när folklandet fick höra talas om brödernes färd
mot norr, förödde det sitt eget land och rymde med
sina egodelar, hellre än att lemna dem i vikingarnes
händer.
Nu hände sig, att bröderne anlände förr, än skeppet
med Ellas utskickade. Vid deras hemkomst anstäldes
stora gästabud. Tilldrog sig då en gång, när de
sutto vid gästabudsbordet, att dörren slogs upp, och
främmande män trädde in i salen. De gingo dristeliga
ända fram till högsätet, der Ivar satt. Sigurd Ormiöga
och Hvitserk sutto något åt sidan och spelade tafl[4]
men Björn var sysselsatt att skäfta sitt spjut.
[1] Odins.
[2] d. ä. hornen.
[3] spjutet.
[4] Schackspelet kallades så.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0133.html
