Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Erik Väderhatt och Harald Hårfager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dog, var Harald helt ung, men hans morbroder Guttorm
stod honom vid sidan, styrkande honom med både råd
och dåd till det, som honom gagnade.
Hvad som egentligen fäster utmärkelse vid konung
Haralds namm är den omständigheten, att han samlade
alla Norges småriken till ett och blef detta rikes
envåldskonung. Det rike, han ärfde efter sin fader,
innefattade ungefärligen dalsträckningarna kring sjön
Mjösen och Tyri-fjorden eller mellersta delen af
Kristiania stift, och utgående härifrån, slutade han
ej förr, än han var herre öfver hela Norge. Halfdan
den svarte hade lagt grunden till det stora verket,
ty han emottog ett ännu mindre rike efter sin fader,
men Harald fullbordade det. Sagan berättar om
anledningen till Haralds eröfring sålunda:
I Valdres i Norge uppväxte då hos en mäktig bonde en
konungadotter, som hette Gyda, en utomordentligt skön,
men en stolt jungfru. Till henne sände konung Harald
bud och lät framföra sin anhållan, att hon skulle
blifva hans hustru. Mön svarade sandemännen: »Hellre
vill jag vara jungfru än taga till min man den konung,
som icke råder öfver större rike än några fylken; och
synes mig det vara helt underligt, att ingen konung
finnes, som vill intaga Norge, liksom konung Gorm
hafver gjort i Danmark och konung Erik i Upsala hafver
gjort i Sverige.» – Sandemännen förvånades högeligen
öfver detta svar, och de hade väl med våld tagit och
fört henne till konungen, men sågo dock den gången
ingen utväg dertill, utan lemnade bondens sal och
lagade sig redo att fara derifrån. Gyda följde dem
ut på gården och bad sändebuden framföra denna hennes
helsning till konungen, »att om han för hennes skull
toge på sig det arbetet, att han lade hela Norge under
sig och rådde deröfver med samma frihet som konung
Erik öfver Sverige och konung Gorm öfver Danmark,
så att han var en rätt öfverkonung, då ville hon
blifva hans hustru.»
Sandemännen framförde jungfruns ord till konungen
och menade, att han borde skicka och med våld tvinga
henne till sig. Men Harald svarade, »att jungfrun hade
intet hvarken talat eller gjort, det värdt var att
straffa. Skulle hon tvärtom hafva mycken tack, för det
hon med sina ord påmint honom om, hvad han förundrade
sig öfver, att han icke förut hade besinnat. Och gör
jag det löfte», sade han, »och kräfver derpå till
vittne den Gud, som har skapat mig och råder för allt,
att jag icke skall klippa eller kamma mitt hår, förr
än jag intagit hela Norge, eller ock vill jag sätta
lifvet till.» Guttorm tackade konungen för dessa ord
och sade, »att det var kungligt att hålla sitt ord.»
Lyckan krönte konung Haralds vapen med framgång,
och det ena fylket efter det andra kom under hans
välde. Efter många strider blef han herre öfver
Trondhjem och gjorde det itill sitt egentliga
hem. Denna landsdel var den folkrikaste i Norge och
hade aldrig egts af Sveakonungarna, som derför icke
heller kunde göra några anspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
