Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Berättelser ur Sveriges sagoålder
- Erik Väderhatt och Harald Hårfager
- Erik Segersäll och Styrbjörn Starke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan han stupat i ett slag mot Harald, kunde
denne utan något vidare hinder underlägga sig så
väl Vermland som Viken i inskränktare betydelse,
eller det nuvarande Bohuslän.
Någon tid derefter vann Harald den afgörande segern
i Hafursfjord (på sydvestliga kusten af Norge) öfver
en mängd småkonungar, som förenat sig emot honom, och
var han efter den tiden envåldskonung i Norge. Detta
timade år 874.
Tio år derefter dog konung Erik Väderhatt, och det
året (884) är derför af vigt, emedan det är det
första, som vi med någon visshet kunna bestämma.
*
Erik Segersäll och Styrbjörn Starke.
Erik Segersäll var sonson af Erik Väderhatt och
regerade efter sin broder Olofs död ensam öfver
landet. Konung Erik förökade Sveriges rike, eller
tvang länderna på andra sidan Östersjön under sitt
välde, och försvarade Sverige väldeligen; men var
dertill mycket vänsäll och icke mycket svår att
komma till tals med.
Olof, som dog en plötslig död, i det han föll död
ned vid ett gästabud i Upsala, efterlemnade en son
vid namn Björn. Efter faderns död lemnade konung
Erik Björn att uppfostras hos hans morbroder Ulf
jarl. Björn växte der upp och var af ett mycket
trotsigt och våldsamt lynne. Så hände sig en gång vid
ett gästabud i Upsala, att Björn på skämt kastade
en kappa öfver en af konung Eriks hirdmän vid namn
Åke, och då denne härunder kom att stöta Björn på
näsan med ett dryckeshorn, blef han så häftigt vred,
att han slog Åke ihjel. Mansboten för den dödade var
han för stolt att lemna till någon annan än konung
Erik sjelf, låtande honom sedan, bäst han förmådde,
godtgöra den dödes slägtingar.
Björn gjorde äfven påstående om del i regeringen
efter sin fader, fastän han ännu ej var mer än 12 år
gammal. Konungen förestälde honom, att han borde vänta
tills han fylt 16 år. Men Björn ville det ingalunda,
utan satte sig tvänne år å rad vid den tid, då man
plägade draga ut till sjös, på sin faders grafhög,
viljande dermed gifva tillkänna sin arfsrätt och
beveka folkets sinne. Slutligen uppträdde han med
sin morbroder Ulf på allshärjartinget i Upsala och
kräfde af folket uppfyllandet af sina fordringar på
riket. Allmogen afslog dock hans begäran i anseende
till hans ungdom, och då han med pock och hot ville
drifva sin sak genast igenom, uppretade han så folket
emot sig, att så väl Ulf som han sjelf blef med hugg
och stenkastning drifven från tinget.
Gick så Björn till sin farbroder och begärde af
honom, att han månde gifva honom skepp och folk
till vikingatåg, såsom en konungason anstod. Erik
gaf honom, hvad han begärde, en flotta om 60 väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0143.html
