Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Erik Segersäll och Styrbjörn Starke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Styrbjörn slöt harmen häröfver inom sig och tog vägen
mot Upsala. Konung Erik ville förhindra hans tåg på
en stor och mörk skog, men då Styrbjörn hotade att
tända eld på skogen, lemnade konungen honom fritt
genomtåg. Kom så Styrbjörn med sin här fram till
slätterna vid Fyris-ån, och var Svea-hären med konung
Erik honom der till möte.
Konung Erik hade på Thorgnys inrådan låtit
sammankoppla hela rotar af tjurar och hästar,
och oken, som, förenade djuren, voro genomstungna
af långa spjut, äfvensom skarpa svärd stucko ut på
sidorna. När nu striden började, när stridslurarne
ljödo och sköldskakningen kom, drefvos de härutaf
ända till raseri uppskrämda djuren af trälar in uti
fiendens leder och anstälde der en stor förödelse och
oordning. Styrbjörn var dock en den stridskunnigaste
man på sin tid och dertill nu så öfverlägsen i antal,
att han snart bragte ordning i sin här och återstälde
striden, hvilken med häftighet fortsattes ända till
sent på aftonen, utan att man ännu kunde säga,
hvilkendera som hade segrat. Den följande dagen
började striden ånyo, men ehuru Erik under natten
fått förstärkning från landet rundt omkring, kunde
icke heller den dagen striden afgöras.
När det då blef afton och natten tillstundade,
offrade så väl Erik som Styrbjörn för segern. Den
senare offrade i sitt läger till guden Thor. Thor med
sitt röda skägg visade sig för honom, men guden var
vred till uppsyn och förutsade ett stort nederlag. –
Konung Erik gick upp i Upsala tempel och offrade
der till Odin, och är det sagdt, att en hög, reslig
man, insvept i en blå kappa och med en sid hatt på
hufvudet, visat sig för honom. Erik båd om seger och
lofvade sig åt Odin efter tio år. Mannen med den sida
kappan räckte då konungen ett rör, som han skulle
skjuta öfver den fiendtliga hären med de orden:
»Odin vill hafva eder alla!» Mannen, som visat sig
för konungen, skall hafva varit Odin sjelf.
Rann så upp den tredje dagen, stridens sista dag. Ett
Sandberg nedrasade öfver Styrbjörns här och åstadkom
mycken förvirring; men derjemte utbredde sig en
allmän bäfvan öfver hans män. Skurar af pilar
sväfvade öfver dem i luften, och de blefvo deraf
liksom förblindade. Det var Odins pilar, sade man. –
Nu ser Styrbjörn, att hans fall är för handen. Han
ropar då till sitt flyende folk »att stå», fattar sitt
banér och stöter det med kraftig hand ned i marken,
hvarpå han rusar midt in bland fienden, der han föll
med sina bästa kämpar. Få voro de, som flydde eller
gåfvo sig fångna.
När striden då var slut, steg konung Erik upp på en
af bogarna vid Upsala och lofvade der stor belöning
åt den, som kunde qväda en kämpavisa öfver denna
seger. Var då i hären en Isländare, som het Thorvald
Hjaltesson. Ingen visste om honom, att han kunde
qväda. Men stridens stora skådespel hade mäktigt
gripit hans sinne och så uppeldat honom, att han
trädde fram och qvad en segersång. Och konungen hörde
med fröjd derpå och hela den segrande hären. Och
när han hade slutat, gaf konungen honom en kostbar
armring af guld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
