Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Jomsvikingasagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händerna voro fria, men fötterna fängslade. De skulle alla afrättas,
och Thorkel Leira, han, hvars lif Vagn hade lofvat att taga, erbjöd
sig sjelf att utföra detta värf. Med lyftad yxa gick han fram till
fångarne. »Du lofvade att dräpa mig», sade han triumferande till Vagn,
»men nu likar det sig till, som skulle jag snarare dräpa dig.»
Jomsvikingarne mötte döden med glada och modiga anleten, och
ofta lekte till och med skämtet på deras läppar. Sedan flera redan
voro halshuggna, sade en: »Vi hafva så ofta talat och tvistat om, huru
länge en menniska kan bibehålla medvetandet, sedan hufvudet är
afhugget. Det skola vi nu se; ty om jag vet något till mig sjelf, sedan
jag mist hufvudet, skall jag sticka min knif i jorden. Thorkel högg
till, hufvudet föll, men knifven föll också med detsamma ur handen.
Då 18 sålunda voro dräpte, kom ordningen till en, som log och
qvad en sång. Erik jarl, som var närvarande och som betraktade
Vagn och hans män såsom hörande till honom ensam, efter som deras
löfte gälde Thorkel Leira, hvilken var hans man och hade förläning
af honom, tillbjöd mannen lifvet. »Det kommer an på, hvem det är,
som bjuder», svarade mannen. »Den bjuder», gentog jarlen, »som
eger makt dertill, Erik jarl sjelf!» »Då vill jag gerna», svarade
vikingen, hvarpå han löstes och stälde sig bland Erik jarls män. Nu
kom ordningen till en mycket vacker och högväxt man med ett det
däjeligaste hår. Han svepte håret fram öfver hufvudet och bad, att
man ej skulle bloda det. En af Hakon jarls hirdmän tog ett tåg och
snodde in i håret för att hålla fast deri. Thorkel högg till. Men i
samma ögonblick ryckte vikingen hufvudet tillbaka, så att den, som
höll i håret, lutade framåt, och hugget träffade honom öfver armarna,
så att båda händerna höggos af. »Ännu lefva några af Jomsvikingarne!»
ropade den fängslade vikingen. Erik jarl gick fram till
honom och sporde om hans namn. »Jag heter Harald», sade han, »och
anses för en son af Bue.» – »Det kan nog så vara», genmälte jarlen;
»vill du behålla lifvet?» – »Hvad annat val har jag väl!» svarade han.
Då han nu löstes från tåget, hvarmed vikingarne voro bundna,
sporde Thorkel Leira jarlen: »Skola då alla dessa män, som för våra
ögon dräpit våra fränder, behålla lifvet?» – »Visste du då icke
förr», genmälte jarlen »att jag har mera att säga än du?» – »Kan
så vara, men aldrig skall Vagn Åkeson undslippa», ropade Thorkel
och sprang med lyftad yxa fram till det ställe, der Vagn satt. En af
vikingarne, Björn den bretske, kastade sig för hans fötter, så att han
föll framstupa och släppte yxan. I samma ögonblick fattade Vagn
yxan och högg Thorkel tvärt öfver nacken, så att yxan fastnade i
jorden, och uppfylde han på det sättet den ena delen af sitt löfte. Erik
jarl sade, »att det vore skada att dräpa sådan man som Vagn»,
och tillbjöd honom fred. »Det synes mig bättre att få fred af dig,
Erik», svarade Vagn, »om alla de, som äro qvar af mina män, äfven
få det. I annat fall må vi dela samma öde.» Erik jarl gick in
derpå, och behöll så Vagn, sjelf tolfte, lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
