Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Ansgarius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos honom i stor ynnest. Denne Hergeir lät på sin af
fadren ärfda grund uppbygga den första kristna kyrka
i Sverige.
När Ansgarius vistats halftannat år i vårt land,
återvände han jemte Vithmar till Tyskland och
blef af kejsaren, ehuru han ännu var helt ung,
blott 30 år gammal, utnämnd till erkebiskop i det
nystiftade erkestiftet Hamburg, hvarunder lydde
hela Holstein och alla norr derom belägna länder,
således både Danmark, Sverige och Norge. Ansgarii
erkebiskopsstad blef dock snart af en vikingaflotta
uppbränd och förstörd, och Ansgarius måste en lång tid
uthärda de svåraste öden, tills hans erkebiskopssäte
slutligen flyttades till Bremen.
Gautbert eller Simon, som han kallades, när han
invigdes till embetet, utnämndes af Ansgarius
till biskop i Birka, och när han, åtföljd af sin
slägting och kapellan Nitard, ankom dit, blef han med
mycken välvilja mottagen af konungen och den kristna
församlingen. Af orsaker, som icke närmare kännas,
blef dock kort efter hans ankomst ett upplopp bland
folket, hvarunder Nitard dödades och Gautbert blef
fördrifven ur landet. Detta skedde ungefär samtidigt
med Hamburgs förstörande.
Ansgarius glömde dock icke den unga församlingen i
vårt land, ehuru det dröjde i nära 7 år, innan han
åter kunde ditskicka någon prest. Härunder var det
fara värdt, att den lilla församlingen alldeles skulle
gå under. Endast Hergeir och några få med honom, bland
hvilka må nämnas en rik och förnäm qvinna vid namn
Fridborg, voro under tiden den kristna församlingens
stöd. Men dessa båda voro orubbligt fasta i att
tjena Herran och arbeta för hans kyrka. Det berättas
om Hergeir, att han genom många underverk bevisat
sin tros sanning och derigenom dragit nya bekännare
till Kristus, och om Fridborg säges, att när hon på
sin dödssäng testamenterade en summa penningar till
de fattiga, måste denna skickas ut till Tyskland,
emedan i Birka inga fattiga funnos. För dessas
skuld sörjde Ansgarius mest, men lyckades till slut
kunna sända eremiten Ardgar till Birka, hvilken dock
efter Hergeirs och Fridborgs död ej mera fann någon
trefnad der, utan längtade åter till sitt ensliga
lif. Då beslöt Ansgarius att sjelf ännu en gång besöka
Sverige.
I Danmark steg Ansgarius äfven denna gången ombord,
och efter 20 dagars segling anlände han till
Birka. Det var år 853. Denna gången voro likväl
utsigterna icke så gynsamma för Ansgarius och
kristendomen, som när han första gången uppträdde
här. På ett ting hade nämligen en man trädt fram
för folket och talat till det såsom sändebud från
de gamla gudarna, i hvilkas samqväm han påstod sig
hafva varit. »Veten, o konung och folk», hade han å
gudarnes vägnar sagt, »att det land I bebon, är vårt
land. I och edra fäder hafven länge besuttit det och
haft goda och lyckliga år och I hafven derför hedrat
oss med offer och löften. Nu börja våra tempel stå
tomma, edra offer minskas allt mera, inga löften
göras mera till vår ära. Hvilket vansinne har fattat
eder! I tjenen en främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
