Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Tryggvason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungarne och Erik jarl lågo vid Swoldern[1], der de
ville afbida konung Olof Tryggvassons ankomst.
Olof Tryggvasson hade emellertid lyckligt utfört sitt
ärende i Wenden och redde sig nu till hemfärd. Ett
rykte kom då för hans öron, att konungen i Danmark
låg färdig med sin krigsmakt att slåss med honom;
men Sigvald jarl sade: »Icke lärer konung Sven fatta
det rådet att ensam föra krig med dig, när du seglar
med så stor makt. Men der som du har någon misstanke
härutinnan, att ofrid lärer vara för handen, så
vill jag följa dig med mitt folk. Detta tal behagade
konungen väl.
Seglen hissades, och man begaf sig ut till hafs. De
mindre fartygen seglade fortare, men Sigvald jarl
seglade vid sidan af konungens eget skepp och ropade
till kungen, »att han, som bäst kände till farvattnet,
ville segla förut, och skulle konungen följa efter
honom.» Konungen följde jarlen, och snart var man
invid ön Swoldern. En skuta kom roende från ön emot
jarlen, underrättande honom, att svenska och danska
flottorna lågo bakom ön. Sigvald lät då fälla seglen
på sina 11 skepp och rodde sakta in under ön. Då de
andra skeppen, som kommo närmast efter, sågo det,
ströko äfven de seglen och rodde intill Sigvalds
skepp, frågande, »hvarför han vikit af vägen och ej
seglade vidare». Jarlen svarade, »att han trodde sig
förnimma, det ofrid här mötte, och ville han derför
afbida Olof Tryggvasson.»
Det var ett klart och vackert väder om
dagen. Konungarne Sven och Olof Svenske hade derför,
åtföljde af Erik jarl och en hel hop af deras folk,
begifvit sig upp på holmen. Som de der stodo och sågo
utåt segelleden, fingo de se, hvar en mängd småskepp
seglade fram och styrde kosan utåt hafvet. Efter dem
kom ett stort och vackert skepp seglande. Då sade
konungarne på en gång: »Detta månde visst vara Ormen
långe, som Olof Tryggvasson sjelf styr.» Erik jarl,
som väl kände de norska skeppen och således äfven
Olof Tryggvassons vidt beryktade höfdingaskepp, sade:
»Icke är detta Ormen långe.» Litet derefter sågo de
åter ett stort skepp, mycket större än det förra,
komma seglande. Då sade konung Sven: »Här far Ormen
långe, låtom oss nu skynda till skeppen och blåsa
till strid.» Men Erik jarl stillade konungens ifver,
i det han sade, »att konungen väl skulle få se större
skepp». Kom så strax derefter ett stort skepp, och
kort derpå ett fjerde, och alltjemt trodde de båda
konungarne hvart och ett af de stora skeppen vara
Ormen långe, och jarlen kunde med möda hindra dem
från att börja striden och afvakta Olof Tryggvassons
eget skepp.
Nu kom ett femte skepp, mycket större och
präktigare än något af de föregående, men det saknade
drakhufvud. »Rädd är nu konung Olof», utropade konung
Sven, »eftersom han icke törs uppsätta hufvudet på
sin drake». – Men Erik jarl sade: »Detta skepp känner
jag väl på dess randiga segel. Det tillhör icke konung
Olof, utan hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
