Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Tryggvason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alla skyndade nu ombord och började borttaga tälten;
endast höfdingarne stodo ännu qvar och blickade utåt
segelleden. Då sågo de åter tre stora skepp komma
seglande, och medan de ännu sågo på dessa, fingo
de se hafvet i öster upplyst af ett helt eget sken,
likasom af glimmande guld, och när det kom närmare,
kunde man se, att det kom från ett drakhufvud. Det
var drakhufvudet på den så otåligt väntade Ormen
långe, ett stort och rikt förgyldt drakhufvud, så att
det lyste vidt omkring på sjön, när solens strålar
föllo derpå. Det dröjde en stund, sedan man fått
se drakhufvudet, innan man fick bakstammen i sigte,
och alla beundrade dess präktiga utrustning och höga
bord. Der blef tyst bland männen, när de sågo det
stora, konungsliga skeppet, och mången man betogs
af fruktan. Ingen tviflade nu mera om, hvar Ormen
långe seglade; men Erik jarl sade: »Väl passar detta
härliga skepp för slik konung som Olof Tryggvasson;
ty med skäl säges det om honom, att han utmärker sig
lika mycket framför andra konungar, som Ormen långe
framför andra skepp.»
Blef nu så öfverenskommet, att om man kunde fälla
Olof Tryggvasson, skulle de båda konungarne och Erik
jarl skifta Norge sig emellan; och kastade de lott
om, hvilken först skulle lägga till strid med Ormen
långe. Lotterna föllo så, att konung Sven först,
så Olof Svenske, och sist, om så behöfdes, Erik
jarl skulle angripa Ofof Tryggvasson, och den, som
först gick upp på Ormen, skulle ega allt det byte,
der fans, likasom en hvar skulle behålla de skepp,
han tog i striden.
Då Olof Tryggvasson fick se sina skepp med strukna
segel, efterfrågade han orsaken dertill, och när
han fick höra, huru dermed förhöll sig, befalte han
genast, att man skulle rusta sig till strid. Kort
derefter framseglade de förenade svenska och danska
flottorna, och hafvet betäcktes vidt omkring af
skepp. Thorkel Dyrdil, som styrde Tranan, rådde
konungen att åter hissa segel och styra ut til hafs,
»ty», sade han, »fegt kan det icke vara, om man
icke lägger till strid med en sådan öfvermakt». Men
konungen svarade, der han stod högt i bakstammen på
sitt skepp: »Låt seglen falla, på flykt skall ingen
tänka af Olof Tryggvassons män; råde Gud för mitt
lif, men den är ingen rätt konung, som af rädsla flyr
för sin fiende.»
Nu lät Olof Tryggvasson blåsa i lurarna, och hans 11
skepp lade tillsamman på ömse sidor om Ormen långe,
så att närmast honom lågo Tranan och Ormen korte. Då
man skulle binda tillsanmans skeppen, kom Ormen långe
att med sin akterstäf skjuta långt utom de öfriga
skeppen, hvarför Olof bjöd, att man skulle lägga
det stora skeppet bättre fram, »ty icke vill jag»,
sade han, »vara bland alla mina män den efterste i
striden». Ulf Röde, konungens märkisman och stambo,
svarade dertill: »Skall Ormen läggas så långt fram,
som den är längre än andra skepp, så blifver der en
hård dust pä franstammen, och månde den lätt kunna
öfvermannas.» – »Jag visste icke», gentog konungen,
»att jag hade en stambo, som både var röd och rädd.»
Ulf svarade raskt: »Vänd du icke i bakstammen, konung,
mera ryggen till,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
