Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Tryggvason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig. Som han nu betraktade striden i förrummet,
der den var som hetast, märkte han, huru hans män
väl lyftade sina svärd häftigt och höggo tidt och
ofta, men utan någon särdeles verkan. Han ropade då
högt till dem: »Lyften I då edra svärd med så liten
kraft, efter de bita så dåligt?» – »Nej», svarade en,
»men våra svärd äro slöa efter det myckna huggandet.»
Då gick konungen ned från sin plats i bakstammen till
förrummet, läste upp högsäteskistan och framtog många
blanka och hvassa svärd, hvilka han utdelade bland
sina män. I det konungen dervid räckte ned den högra
armen, sågo flera af hans män, att blod flöt ned från
densamma, och kunde derutaf förstå, att konungen var
sårad, men ingen visste hvar.
Det bästa och häftigaste motståndet på Ormen gjordes
af stamboarna och dem, som voro i förrummet. Der
stodo också de utvaldaste kämpar, och borden voro
der högst. Midskepps skedde största manfallet. Der
började manskapet glesna. Då försökte Erik jarl,
sjelf femtonde, att äntra, och lyckades att äfven
komma upp på Ormen, men blef der så emottagen af
Hyrning, konungens svåger, och en skara andra män,
att han efter en kort strid blef drifven baklänges
till sitt skepp igen, medan hans män till största
delen nedgjordes. Högt skallade glädjeropen från
Ormen. Men jarlen sade, »att han varit i många slag,
dock hade han aldrig upplefvat en sådan strid som
denna, och aldrig sett ett skepp så vanskeligt att
taga som Ormen långe».
Striden var dock för olika, öfvermakten för
stor. Ännu en gång försökte jarlen att äntra, och
denna gången med större framgång. Väl mötte honom ett
häftigt motstånd, men så många af männen på Ormen
hade nu fallit, att skeppsborden stodo öde långa
sträckorna. De, som voro öfver af Olof Tryggvassons
män och ännu kunde föra vapen, samlade sig då omkring
konungen i bakstammen. Här blef striden den allra
hårdaste. Från alla sidor trängde fienden in på Ormen,
och snart voro jarlen och hans folk till antalet
konungen öfverlägsna.
Närmast konungen, högt upp i bakstammen, stod en man,
hög och reslig och till klädebonad och vapen snarlik
konungen. Det var konungens Marsk och Stallare
Kolbjörn. Mot honom och konungen riktades nu alla
pilar och kastvapen, så att deras sköldar voro
alldeles fullsatta af fastnade pilar. Då fattade
konung Olof trenne spjut och kastade dem med all
kraft mot jarlen, som han granneligen kunde se. Det
ena af spjutet flög tätt förbi jarlens venstra sida,
det andra snuddade vid hans högra, det tredje gick
midt öfver hans hufvud. »Så sköt jag aldrig än»,
sade konungen, då han såg hvar spjuten flögo utan
att träffa jarlen, »stor är jarlens lycka; vill Gud,
bekommer han nog Norges rike.»
Och männen föllo rundtomkring konungen, hans svågrar
Thorgeir och Hyrning voro ej mer, Ulf Röde hade
med handling beseglat sina ord till konungen före
stridens början, för många voro ej nu konungens män;
blott åtta kämpar och bland dem Kolbjörn stallare,
Thorkel Nefia och den unge Einar Tambaskelfer stodo
omkring konungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
