Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Berättelser ur Sveriges sagoålder
- Olof Skötkonung och Olof Tryggvason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då störtade sig Olof med skölden öfver hufvudet i
hafvet.
Kolbjörn stallare och de öfrige följde konungens
föredöme. De blefvo dock uppfångade af de
kringliggande skeppen och förde till Erik jarl,
som ädelmodigt skänkte dem lifvet.
Lika storsint och deltagande var jarlen, då han fick
se drottning Tyris djupa sorg, och han gjorde allt
för att lindra den. Men drottningen, som tillskref
sig allt, hvad som händt, ville ej låta trösta sig,
utan dog på nionde dygnet.
Konung Olof Tryggvasson syntes ej mera.
Sent går utur männers minne,
hur, försåtligt öfverfallen,
sig den starke hjelten värjde
lejonlikt i sista faran; –
Störte så med fulla vapen
neder i det blåa djupet
och vardt aldrig sedder mera.
Klagan ljöd kring Norges klippor,
Sällsamt gingo många sägner
om den djerfves sista öden.
Skalder sjöngo: land är öde,
frid och fägnad äro flydda,
sedan konung Olof fallit.
Det är berättadt om Astrid, Sigvald jarls hustru,
att hon var konung Olof Tryggvasson uppriktigt
tillgifven. Hon hade utrustat ett litet fartyg, med
hvilket hon följde med de stora fartygen, för att
vara till hands, om något oväntadt skulle drabba den
hjeltemodige konungen.
När nu Olof kastade sig i sjön, skall han hafva simmat
under de stora långskeppen och under vattnet afklädt
sin brynja, samt så blifvit upptagen på Astrids
fartyg, hvarpå detta seglat bort till Wenden. Olof
skall derpå hafva begifvit sig till det heliga landet
och der framlefvat till sina dagars ända.
Femtio vintrar efter slaget vid Swoldern – så
säger sagan – kom en man vid namn Gaute, en ung
ädel norrman, till det heliga landet. En dag gick
han der vilse i skogen och kom till ett kloster,
i hvars grannskap var en liten hydda. I den såg
han en gammal man ligga knäböjd, djupt försjunken i
bön. Sedan bönen var slut, reste den gamle sig upp
och gick emot Gaute. Det var en gubbe med ett skönt
ansigte, klädd i munkekläder, men då han skred fram
mot främlingen, liknade han mera en forntida kämpe,
och knappast nådde Gaute till den gamles axel.
På nordiskt tungomål frågade den gamle, »hvilken
främlingen månde vara», och sedan hän undfägnat honom,
sporde han om tidender från Norge. Gaute redogjorde
derför.
»Hvilken är då Norges konung?»
frågade gubben. »Magnus den gode kallas han», svarade Gaute.
»Säg mig ännu detta, främling!» –
fortfor den gamle –
»Hafva Norrmännen än i minne
Olof Tryggvasson?»
»Väl heligt», svarade Gaute, »är konung Olofs minne;
ty han höjde korset i Norges land.» Gubben frågade vidare:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0178.html
