Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att fara till Norge och utkräfva konungens skatt. Med
24 man drogo desse vesterut till Norge, och så fort
de kommit dit, stämde de bönderna till ting. Bönderne
gingo tillsammans och höllo rådslag och gåfvo sedan
sändebuden det svar, »att de nu som förr ville gifva
konungen i Sverige den skatt, han af dem kräfde,
der som eljes konung Olof i Norge icke fordrade af
dem några landskylder; ty icke ville de skatta till
två på en gång.»
Sändebuden drogo då vidare, men fingo öfver allt af
bönderna samma svar. Thorgöter ville då vända österut,
menande intet vara vidare att uträtta, men Asgöter
svarade: »Icke synes mig, att vi sålunda hafva väl
framfört konungens ärende; derför vill jag först
fara till konung Olof digre, eftersom bönderne
skjuta saken till honom.» De fortsatte sålunda
sin färd till Nidaros och togo der herberge öfver
natten. Följande dagen, vid den tiden, då konungen
satt till bords, trädde de inför honom, helsade honom
och tillkännagafvo, att de foro i svenska konungens
ärende. Konungen bad dem återkomma följande dagen.
Följande dagen, när konungen enligt sin plägsed
afhört messan, blefvo de svenska sändebuden
kallade inför honom och införde i den stora
tingsstugan, der konungen plägade hålla
hirdstämma, (d. v. s. sammankalla sitt folk till
rådplägning). Thorgöter sade nu för konungen, i hvad
ärende de voro sände och hvad svar de erhållit af
bönderna. »Och må du nu säga», slutade han, »hurudan
utgång detta ärende månde få.» Konungen svarade, »att
så länge jarlarne rådde öfver landet, hade folket
hörsammat dem, ehuru det varit rättmätigare, att
jarlarne visat de till riket arfborna konungarne sin
tjenst, än att de underkastat sig främmande konungars
välde. Hvad nu vidkommer Olof svenskes kraf på Norge,
kunde han icke finna, hvad rätt han hade dertill;
men väl vore det kunnigt, hvilken manskada norrmännen
lidit så väl af honom som af hans fränder».
Då konuugen sagt detta, tog Asgöter till orda:
»Icke är det underligt, att du, som blifver kallad
Olof digre, så högmodeligen svarar en sådan konungs
ordsändning som konung Olof i Sverige, och litet
betänker du, huru svårt det månde blifva dig att
bära hans vrede. Hafver det så gått med andra,
som dock varit af större krafter, än som du synes
mig vara. Är det fördenskull rådligast för dig,
om du i säkerhet vill behålla riket, att du drager
till vår konung och blifver hans man, och vilja vi
då lägga våra förböner för dig, att du månde behålla
detta riket i förläning af honom.» Konungen svarade
härtill mycket saktmodigt. »Asgöter», sade han,
»jag vill deremot gifva dig det rådet, att I faren
österut igen till eder konung och sägen honom det,
att jag i vår vill göra mig redo och fara österut
till landamärket, som af ålder hafver varit mellan
Sveriges och Norges konungariken. Der må vi mellan
oss göra den förlikning, att hvar behåller sitt rike,
eftersom han är odalboren till.»
Derpå gingo sändebuden åter till sitt herberge. Ännu en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
