Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
näst intill Björn stallare, och blefvo dessa båda
sålunda först bordskamrater och sedan förtroliga
vänner. – När så en dag konung Olof höll stämma med
sitt folk och bönderna, stod Björn stallare upp och
sade: »Huru synes dig, konung, om den ofrid, som är
mellan konung Olof i Sverige och dig? Många äro de,
som fallit för eder skull på ömse sidor, och likväl
är intet aftal gjordt, hvad hvardera bör hafva af
riket. Här nere i landet hafver du nu suttit en
vinter och två somrar och emellertid helt förgätit
allt landet norrut. Nu ledsna desslikes dina män, som
hafva sin odal och egendom norr i landet, att längre
ligga här nere. Derför äro alla både höfdingarnes
och böndernes vilja den, att något slut måtte
blifva härpå. Och emedan nu fred och vänskap är
med jarlen och Vestgötarne, som äro oss närmast,
så synes det oss bäst, att du sänder till konungen
i Sverige och bjuder honom förlikning på din sida,
och lära bland Svearne många befrämja den saken,
emedan den är gagnelig för båda rikenas inbyggare.»
Alla tyckte, att Björn stallare talat väl. Men
konungen svarade: »Det synes mig skäligast vara,
Björn, att du, som framstält rådet, också fullbordar
det. Månde du derför fara denna sändebudsfärden, och
lände det dig sjelf till fromma, om du gifvit ett
godt råd; hvarom icke, vållar du sjelf all manskadan,
som deraf månde komma. Dertill är det äfven din
pligt att föra talet i de ärenden, som jag vill låta
framställa.» Dermed stod konungen upp, gick att höra
messan och satte sig derefter till bords.
Dagen derpå märkte Hjalte, hurusom Björn, mot
hvad han eljes plägade, var tung till sinnes och
olustig. Hjalte frågade då: »Hvarför är du så dyster,
Björn? Är du sjuk eller är du vred?» Björn omtalade nu
för Hjalte gårdagens händelse och sade, att konungen
med flit ville skicka honom i förderfvet. Hjalte
svarade dertill: »Det kan ej annorlunda vara med dem,
som följa konungar åt. De njuta stort anseende och
blifva mer ärade än andra män; men deremot måste
de ofta undergå lifsfaror, och böra de i båda fallen
veta att skicka sig väl.» Dertill förklarade Hjalte,
att han ville följa Björn på den svåra färden och
intalade honom mod, sägande, att han borde förtrösta
på konungens lycka samt betänka den stora ära, han
kunde skörda af ärendet, om det väl aflopp. »Du
vill då fara med mig?» frågade Björn. »Visserligen»,
svarade Hjalte, »vill jag det, om så är din vilja,
ty svårligen lärer jag finna bättre stallbroder,
om vi skiljas från hvarandra.»
Utom Hjalte utvalde Björn 11 män, bland hvilka
äfven befann sig Sigvater skald, att följa sig på
resan, och några dagar derefter, när konungen höll
hirdstämma, inträdde Björn med sina tolf följeslagare
och förklarade sig redo till färden. »Är det för
den skull min begäran», sade han, »att du nu säger
oss, konung, med hvilka ärenden jag skall fara
och hvilka råd du gifver oss.» – »Dessa mina ord»,
svarade konungen, »skall du inför Sveakonungen säga,
att jag vill sätta frid mellan våra länder med den
landsskilnad, som Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
