Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tryggvasson hade före mig. Men så framt om frid skall
handladt blifva, då bör intet varda påmindt om de
män, som på bägge sidor fallne äro; ty aldrig kan
konungen i Sverige med penningar vedergälla all
den manskada, oss af Svearne blifvit tillfogad.»
Derefter stod konungen upp och lemnade Björn ett
guldbelagdt svärd och en ring med de orden: »Detta
svärd gaf mig Ragvald jarl i somras; jag gifver
det nu åt dig, och skall du nu först fara till honom
och föra till honom min helsning, att han månde lägga
sitt råd och sin styrka dertill, att du må komma fram
med ditt ärende. Och vill jag hålla det väl af dig
uträttadt, om du endast får ett svar af konungen i
Sverige, det må nu vara ja eller nej. Guldringen skall
du gifva jarlen, han känner väl det vårdtecknet.» Nu
steg Hjalte fram och helsade konungen, bedjande, att
konungen måtte lägga sin lycka till färden. Konungen
försäkrade, att han högeligen skulle derom vinnlägga
sig, att hans lycka månde ledsaga dem, och sade,
att det visst månde lända dem till båtnad, att Hjalte
följde med.
Dermed redo Björn och Hjalte och de elfva männen sina
färde upp till Götaland. När de kommo till jarlens
gård i Skara, blefvo de der väl emottagna. Björn
var, såsom konung Olofs stallare, känd af alla, hvilka
haft något ärende till konungen, och Hjalte blef på
det vänligaste helsad af Ingeborg, jarlens hustru,
hvilken väl kände honom sedan forna dagar, då hon
sett honom i sin broders, konung Olof Tryggvassons
hof. Ingeborg uträknade till och med slägtskap mellan
Olof Tryggvasson och Hjaltes hustru Vilborg.
Sedan de vistats en tid hos jarlen, kom Björn en
dag, då de sutto till tals, han, jarlen, Ingeborg
och Hjalte, fram med sitt ärende och visade de
vårdtecken, som konungen gifvit honom. Jarlen blef
dervid helt bestört och frågade; »Hvad har händt
dig, Björn, eftersom konungen vill komma dig om
lifvet? Hvilken som frambär sådana ord för konung Olof
i Sverige, han kommer aldrig ostraffad derifrån.
Mycket stormodigare är konung Olof, än att någon,
allra minst hans ovänner, skulle fördrista sig att för
honom framställa sådant, som är hans sinne emot.» –
Björn stallare lät dock icke afskräcka sig, utan
förklarade, att han stod fast i sitt beslut att
frambära sin konungs ord till konung Olof i Sverige,
så vida icke döden hindrade honom, eller han blefve
kastad i fängelse.
Ingeborg tog då till orda: »Så är mitt sinne, att jag
vill, det du, jarl, med all omsorg styrker konung
Olofs sändebud, så att han må frambära sitt ärende för
konungen. Och fastän Sveakonungens vrede derigenom
månde öfver oss utbrista och vi förlora vårt rike,
vill jag mycket hellre det, än att det skulle spörjas,
det du icke vågar framföra konung Olofs begäran till
Sveakonungen. Så väl din börd som ock den styrka,
du har af dina fränder, berättigar dig dertill, och
bör du vara så sjelfrådande här i Sveriges rike, att
du frimodligen kan säga ut din mening, om den skälig
är, ehvad de äro många eller få, fattiga eller rika,
inför hvilka du talar, och om än konungen sjelf hör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
