Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Norge eller till förlikning med Olof Haraldsson. »Och
är jag derför hitkommen», slutade jarlen, »att bedja
om ditt råd och bistånd, fosterfader.»
När jarlen hade slutat, satt Thorgny en lång stund,
utan att säga ett ord. Slutligen sade han: »Det
faller mig i helt sällsamt före, att I, som ären så
begärliga efter hederstitlar, icke kunnen reda eder
ut från någon förlägenhet. Det synes mig, som om du
borde betänkt, innan du tillsade ditt bistånd till
denna sak, att du ej egde makt nog att stå konung
Olof emot. För den skull håller jag det ingalunda för
mindre ära att räknas bland bönderna, men hafva frihet
och dristighet att säga hvad man vill, om så konungen
sjelf vore tillstädes. Emellertid skall jag komma till
Upsala ting och vara dig så till bistånd, att du må
kunna utan fruktan säga konungen hvad du vill.»
Jarlen tackade Thorgny mycket för hans löfte och
dröjde sedan qvar hos honom, i tills de tillsammans
redo till Upsala ting.
En stor hop folk från hela riket hade samlat sig till
Upsala för att öfvervara offerfesten och vara med
på det stora tinget, som kallades Allshärjartinget
(all härens trng) eller Ting Allra Svia.
Konung Olof satt der på sin konungastol, omgifven af
sin hird, och midt emot honom sutto Ragvald jarl
och Thorgny lagman samt framför och omkring dem
jarlens folk och Thorgnys huskarlar. Men rundt om
hela tingsplatsen stod allmogen på slätten och på
högarna. Sedan då först efter sedvanan konungens
ärenden blifvit afhandlade, stod Björn stallare
upp invid jarlens stol och sade med hög stämma,
så att konungen kunde hora honom: »Konung Olof
hafver sändt mig hit att tillbjuda Sveakonung fred
och den gränsskilnad, som af ålder har varit mellan
Norge och Svithiod.» Så snart konungen hörde konung
Olof nämnas trodde han först, att talaren menade
honom sjelf, men när han sedan fick höra talas om
fred och gränsskilnad, förstod han genast, hvarom
fråga var, och reste sig häftigt upp från sin stol,
ropande högt, »att den mannen skulle tiga, ty det
ärendet vore fåfängt». Björn stallare satte sig derför
ned. Men då steg Ragvald jarl upp och talade om Olof
digres fredsanbud samt Vestgötarnes nöd i anledning
af kriget och slutade med, »att Olof, Norges konung,
hade skickat sina sändebud äfven med det ärendet att
begära Ingegerd, Sveakonungens dotter, till äkta».
När jarlen slutat sitt tal, stod konungen upp och
förklarade, att han icke ville höra något om fred
med Norge, förebrådde med hårda ord jarlen för hans
djerfhet att hafva ingått fred och vänskap med den
tjocke mannen, och kallade honom en landsförrädare,
som väl förtjent att fördrifvas ur riket. »Det kommer
alltsammans af din hustru Ingeborg», slutade konungen,
»och var det ditt oklokaste råd att äkta en sådan
qvinna.»
Konungen talade länge och hårdt på detta sätt, och
när han slutat, blef der tyst en stund på tinget.
Då reste sig Thorgny lagman, och med densamma stod all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
