Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till mötes, och samtalade de länge med hvarandra. Vid
afresan lemnade hon Björn stallare en guldsömmad
mantel af pell med silkesremmar, hvilken han skulle
lemna konung Olof från henne. På hösten det året
skulle bröllopet stå i Konghäll. Den svenske konungen
skulle på sommaren komma dit med sin dotter. Så var
det öfverenskommet.
Sedan färdades jarlen till Vestergötland, men Björn
dröjde icke länge der, förrän han begaf sig till
Norge, der han blef mycket prisad af sin konung
för den lyckliga utgången af sin beskickning.
Fram på sommaren kom Olof Haraldsson till Viken,
och följde honom hans rikes ypperste och ansenligaste
män, på det ståtligaste utrustade, hvad så väl skepp
som manskap beträffade. Men ingen af de svenske var
ännu anländ. Olof väntade och väntade, men hvarken
Sveakonungen kom, ej heller hördes något sändebud
af från honom. Konung Olof utskickade åt alla håll
kunskapare för att få höra något om Sveakonungen. Men
ingen, icke ens Ragvald jarl, till hvilken han äfven
sändt bud, kunde lemna honom någon upplysning om
Sveakonungens förehafvande.
Många voro bekymrade öfver detta besynnerliga
förhållande, men ingen dristade sig att tala till
Sveakonungen i denna sak. Till och med Ingegerd,
till hvilken man vände sig, sökte afstyrka alla
vidare spörsmål härutinnan. Hon hade en enda gång
fått ett hårdt svar af sin fader; det var när hon
ville utfråga hans tankar om Norges konung. Hon ville
ej mera utsätta sig för hans vrede. Men hon blef,
ju längre det led på tiden och ju mera ovissheten
ökades, sorgsen till sinnes och mycket bedröfvad; ty
väl kunde hon förstå, huru föga hon hade att hoppas.
Hände sig så en gång, att konung Olof tidigt en
morgon red ut på jagt med sina hundar och hökar och
åtföljd af sina hirdmän. När nu foglarne släpptes,
slog konungens hök i ett flygande tvänne orrar och
omedelbart derefter tre på en gång. Hundarne lupo
efter marken och fattade de slagna orrarna, så snart
de föllo till marken. Konungen red efter och emottog
af dem fångsten, berömmande sig mycket öfver denna
lyckliga jagt. Hans män instämde deruti och menade,
att ingen konung funnes, som vore så lycklig som
han. När konungen så red hem igen, var han helt glad
och förnöjd öfver sin lycka på jagten.
På gården mötte honom Ingegerd, som helsade på
honom. Konungen besvarade leende helsningen och
omtalade sin jagt, sägande: »Hvar vet du den konung,
som på en så kort stund vunnit sådant byte på sin
jagt?» – »God morgonfångst är väl detta», svarade
Ingegerd, som ville begagna sig af sin faders glada
lynne, för att spörja honom om den sak, som låg henne
tyngst i hugen, »dock håller jag det byte för mera
som konung Olof i Norge vann, då han på en morgonstund
tog fem konungar och alla deras riken» Vid dessa ord
sprang konungen af hästen, vände sig mot Ingegerd och
sade: »Det skall du veta, Ingegerd, att fast du så
mycket fästat din kärlek vid den tjocke skall han
dock aldrig blifva din.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
