Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som hon redan förut hört talas om Sigvater genom
de isländska skalderna, som vistades vid hennes faders
hof.
Jarlen sporde en gång Sigvater, hvad han tänkte,
om konung Olof i Norge skulle kunna vända sin hug
till Astrid. »Så framt han det ville», sade han,
»månde vi derutinnan icke fråga Sveakonungen till
råds.» Äfven Astrid hade intet emot att blifva den
vidtfrejdade Olof Haraldssons brud.
Litet före jul kom Sigvater åter till Sarpsborg i
Norge, der konung Olof då vistades, och sedan han för
konungen redogjort om sin resa och försigtigt bragt
det ärendet fram, hvarom han öfverenskommit med jarlen
och konungadottern, sändes bud till jarlen i Sverige,
och konung Olof sade leende till Sigvater, den ende,
hvilken han lemnade förtroende om det ärendet: »Icke
lärer konung Olof i Sverige tänka, att jag törs äkta
hans dotter utan hans vett och vilja.»
Med 100 välrustade och på det ståtligaste klädda
män, till det mesta hirdmän och mäktiga bondesöner,
kom jarlen vid Kyndelsmessotiden (1019) till
Sarpsborg. Jarlen trolofvade konungadottern med
konung Olof, och dracks derefter bröllopet ståtligt,
som sig borde.
Samma år stod Ingegerds bröllop med Jaroslaw, och
Ragvald jarl följde henne till Gardarike[1],
sedan han
med möda undgått sin vredgade konungs straff. Sändebud
hade nämligen kommit med begäran att få hemta den
kungliga bruden. Ingegerd fogade sig i sitt öde –
ty bröllopet hade redan firats på Sarpsborg – och
gaf Jaroslaw sitt löfte, mot det hon skulle få
Aldeigjaborg med område[2]
som lifgeding. Derjemte
betingade hon sig, det hon skulle få utvälja inom
Svea rike en man, som med henne skulle fara till
Gardarike, och förbehöll sig, att denne man skulle
der i landet åtnjuta samma anseende och förmåner,
som han tillförene haft i sitt fädernesland.
Den man, Ingegerd valde, var Ragvald jarl. Olof
Skötkonung sade då: »Annorlunda hade jag tänkt löna
Ragvald hans drottsvek, och skall han i denna sommar
blifva hängd.» – Löftet, som Ingegerd fått, och hennes
böner friade jarlen. Ragvald fick fri och säker resa
ur riket, men han skulle aldrig mera få komma för
konungens ögon.
Olof Skötkonung vredgades högligen på Vestgötarne
och förnämligast på dem, som följt med jarlen på
färden till Sarpsborg. Efter sin vana uttalade
konungen högt och i stora ord, huru han skulle
kräfva straff af dem. När tidenderna härom kommo
till Vestergötland, gingo männen der tillsammans,
höllo ting och rådplägade, huru man skulle söka
sin säkerhet. Det väcktes fråga om, att man skulle
underkasta sig Norge, och omsider stannade man vid
det beslut att sända män upp till Sveakonungen och
söka förlikning med honom, men om detta icke ville
hafva framgång, söka bistånd hos konungen i Norge.
Lagmannen i Vestergötland, Emund, en klok och
vältalig, men tillika opålitlig och förslagen man,
åtog sig böndernes budsändning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
