Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emund sagt, och nu fann han, att något annat måtte
ligga derunder. Han lät derför kalla sina rådgifvare
till rådstämma och äfven lagman Emund, men han hade
redan föregående aftonen ridit bort. Konungen båd nu
sina rådgifvare säga, hvarpå Emund hade syftat. »Så
mycket», svarade de, »månde väl konungen väl sjelf
hafva insett, att han syftade på något annat, än
det hans ord inneburo.» – »Ja», svarade konungen,
»jag finner väl, att han med de ädelborna männen
syftade på mig och Olof digre. Det gick också
dom mellan oss på Upsala ting; men huru kunde han
tala om, att gåsunge blifvit gifven för gås, gris
för gammalt svin och halfparten ler för guld?» –
»Större», svarade en af rådgifvarne, Arnvid blinde,
»är skilnaden, konung, mellan konung och träl än
mellan guld och ler. Ingegerd, som blef konung Olof
lofvad, är kungaboren i alla ätteleder tillbaka
af Uppsvea ätt, som är den ypperta i Nordlanden,
emedan den kommer från gudarna sjelfva; Astrid,
som den norske konungen fått, är väl kungaboren,
men hennes moder är dock en trälqvinna. Den konung,
som tagit slikt byte, är långt ringare än den andra,
och ingalunda månde derför en norrman kunna mäta sig
med Upsalakungen. Gäldom gudarne tack, att så hittills
har varit och att de tagit sina ättlingar i sitt hägn,
ehuru många nu lemna tron på de gamle gudar.»
Konungen sporde vidare, »hvad sagan om Atte dolske
skulle betyda». Vid denna fråga sågo alla på
hvarandra, men ingen svarade. Då konungen uppmanade
dem att tala fritt, framstammade ändtligen Arnvids
broder Thorvid stamme de orden: »Atte, trätosam,
envis, illvillig; Dolsk, dumdristig, fåkunnig.» På
konungens fråga, »hvem dessa speord gälde», svarade
den tredje brodern Freyvid döfve, uttolkande meningen
så, att Atte dolske var en man, som hatade fred och
sträfvade efter ringa ting, dem han aldrig kunde nå,
medan stora och vigtiga saker gingo honom ur händerna.
»Och syftade Emund dermed på dig, konung», fortfor
Freyvid, »ty fastän jag hålles för en döf man, har
jag dock väl hört det talet, som här gått, att skilja
dig från riket. Icke behöfver du frukta hvarken Norges
kung eller Danakungen, så länge Sveahären följer dig,
men nu äro många missnöjda med dig, för det du brutit
ditt löfte till Olof i Norge, och ännu mer, för det
du trotsat allshärjardomen på Upsala ting.»
»Hvem», sporde konungen, »har stiftat sådana råd,
och hvem är den, som djerfdes skilja mig vid riket?»
»Svearne», svarade Freyvid, »Svearne, som vilja
hafva sin gamla lag och fulla rätt. Blicka omkring
dig, konung! – Huru många höfdingar ser du samlade
omkring dig? – Vi skulle vara tolf, men äro ej flere
än sex. De öfrige hafva begifvit sig ut i häradet
att hålla ting med folket. Sanningen att säga, är
budkaflen redan uppskuren och utsänd, och räfsteting
stämdt. Vi, bröder, hafva äfven blifvit ombedda att
lägga vårt råd till detta ärendet, men ingen af oss
vill nämnas drottsvikare, ty en sådan var icke vår
fader före oss.»
Bestört öfver dessa underrättelser, båd konungen
dem gifva sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
