Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 6. Öfversigt af hednatiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inflytande på sitt nya fädernesland. Det fick af dem
ny styrka, liksom ett i nytt lif, och Frankrikes
förnämsta adel berömde sig af att härstamma från
normanderna. Äfventyrslustan dref en af deras
hertigar, Vilhelm Eröfraren, till England, hvilket
land han lade under sitt välde, medan en enskild
mans, Tancreds af Hauteville, söner drogo söder ut
till Italien och upprättade ett rike i södra delen
af detta land.
Till nordmannatågen höra äfven Danskarnes tåg till
England, hvilket rike Sven Tveskägg och hans son Knut
den store intogo, medan åt en annan sida nordmän under
namn af Varäger gingo till det nuvarande Ryssland
och grundlade det riket, och skaror af krigare drogo
söder ut allt intill »den stora staden» (Miklagård),
som Konstantinopel kallades af nordbon. De tjenade
der under namn af väringar som den grekiske kejsarens
legotrupper och stodo i det största anseende för sin
tapperhet och duglighet.
Island är ett namn, som klingar högt i våra sagor
och är af den största betydelse för hela vår
fornhistoria. Nästan allt, hvad vi känna om våra
fäder, deras land, deras religion, deras lagar,
deras allmänna och enskilda lif hafva vi fått från
denna ö. Der lefde de gamla minnena från förgångna
tider qvar i sagor och sånger och der upptecknades de
sedermera i skrift och hafva sålunda kommit till oss.
Gaudar Svafarsson var enligt några sagor den förste,
som upptäckte och kringseglade Island. Han var
till börden svensk. Hvälfningarna i Norden,
förnämligast de i Norge, då Harald Hårfager bröt
under sig det landet, hade till följd, att ön inom
kort blef bebygd, och redan efter sextio vintrar,
säger Are Frode, var Island fullbygdt. I nära 400 år
bibehöll ön sitt oberoende och var en tillflyktsort
för många ansedda och mäktiga slägter, som ej kunde
finna sig i att underkasta sig de envåldskonungar,
hvilka mot slutet af 800-talet uppstodo i de nordiska
rikena. Här lefdes då på den aflägsna ön helt och
hållet ett nordiskt lif, och skyddadt för de stormar,
som öfvergingo moderländerna, framställes för oss här
af lifvet i Norden liksom ett efterspel, som lifligt
och fullständigt bringar dess bild till oss. Språket
der är ännu i dag detsamma, som talades af våra
fäder och på hvilket Snorre Sturlesson skref, och
ännu är läsning af de gamla sagorna ofta ur vackra,
af bonden sjelf gjorda afskrifter, under den långa
vinterqvällen hans och hans hushålls käraste ro.
Förbindelsen med moderlandet var dock icke helt
och hållet afbruten. Slägt- och landsmannakärlek
och dertill flera af lifvets första behof – såsom
säd och byggnadsvirke – förmådde dem att åter mäta
det haf, som skilde deras ö från moderländerna. På
hafven svärmade de omkring, först som vikingar och,
sedan kristendomen kommit till dem och vikingatågen
upphört, som handelsmän, krigare och skalder. De
nordiska konungarnes hof egde alltid någon isländsk
skald; vi hafva sett sådana så väl i Norge som i vårt
land, och länge dröjde det, innan kristendomen kunde
förändra denna sed, liksom den aldrig kunde utmönstra
de hedniska gudabilderna ur skaldernes sånger. »Väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
