Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Landet - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gotland. – Helsingborg i Skåne nämnes under denna
tid. Af dess namn skulle man vilja tänka på något
samband med Helsingarne; men det har uppkommit af
ordet halsa, som betyder: »refva seglen och lägga
till.» Ordet halsa visar sig mera tydligt i Halseyri,
som är den gamla benämningen på Helsingör; Halsingeborg
blef Helsingborg. Här samlades på 800-talet hvarje
sommar en så kallad öresundsflotta, bestående af
endast handelsfartyg.
Men öfver allt mellan de bebygda landskapen sträckte
sig stora, ogenomträngliga skogar, och gick stig
genom dem, var den för fredlig vandrare lifsfarlig. Ty
skogarne voro ett tillhåll för röfvare, eller stigmän,
som de kallades, hvilka alltid voro färdiga att
med styrkans rätt anse den egendom för sin, som ej
kunde af sin egare försvaras. Arnliot Gellina var
en sådan stigman. Flera finnas nämnda i sagorna,
äfven i Olof den heliges, med hvilken många stigmän,
sedan de antagit kristendomen, drogo in i Norge och
vid Stiklarstad föllo för konungens sak.
Folket.
Folklynnet i allmänhet. »Sveriges folkslag äro många»
– säger biskop Adam af Bremen – »förträffliga i styrka
och vapen, dessutom så till lands som till sjös att
räkna bland de yppersta krigsmän, hvadan de ock med
sin makt synas bryta den öfriga Norden.» De anförda
sagorna, vikingatågens blodiga skådespel, vittna med
den kristne biskopen om sanningen af hans ord. Hela
folket var krigiskt och lifvet aktades ringa mot den
ära, som vans på slagfältet vid stridslurars ljud
och sköldeklang. Sjelfva qvinnan brann af lust att
vinna denna ära; vi hafva mer än en gång sett henne
som sköldmö strida männens strider. Denna krigiska
anda, hvars ytterlighet visar sig i berserkaraseriet,
framträder öfver allt i nordbons lif.
Den minsta skugga, som kastades på mannens ära,
det minsta ord af tvifvel, som föll på hans mod att
möta faran, kunde aldrig utplånas utan en strid på
lif och död. Men äfven i tvister om arfvegods,
om gränsbestämmelse och dylikt afgjorde man gerna
saken genom en kort strid med svärdet, hellre än en
långvarig vid tinget.
En sådan strid kallades tvekamp eller holmgång. Det
senare namnet har uppkommit deraf, att man vanligen
valde små öar till dessa strider. I brist på sådana
stridde man på en med stenar eller hasselstänger
inhägnad plats (deraf »hassla vall»). Den, som trädde
utanför inhägnaden, ansågs för öfvervunnen. Utmanaren
måste under alla förhållanden på utsatt tid och
ort möta den utmanade, hvilken deremot kunde
sätta en annan i sitt ställe, ehuru detta dock
ansågs mindre hederligt. Infann icke utmanaren sig,
förklarades han ärelös, fick namnet niding och fick
ej mera vara i lag med hederliga män, icke gå ed och
icke bära vittne, och en nidstång upprestes för att
förkunna hans vanära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
