Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Barnautsättelsen är ett drag ur fädrens lif, som vi
ej kunna förbigå. Så snart ett barn var födt, frambars
det för fadern, som egde att afgöra, huruvida det fick
lefva eller icke. I förra fallet tog han (som Ragnar
gjorde) barnet i sitt sköte; i senare fallet utsattes
det någonstädes i skog eller ödemark för att antingen
upptagas af någon enslig vandrare, som slumpen förde
förbi stället, eller ock dö en grym död af hunger
eller för ett vildt djur. Exempel på barnautsättelser
äro dock, till heder för våra fäder, sällsynta. När
de förekomma, var det vanligen den yttersta fattigdom
eller onda spådomar, eller om barnet var af ovanligt
klen kroppsbyggnad och ofärdigt, som förmådde fadern
dertill.
Boningshusen, hvilka voro af samma byggnadssätt och
inredning för bonden som för konungen, voro timrade
af trä. De bestodo hos den fattige af blott en enda
sal, men hos den rikare af flera rum, beräknade
för särskilda ändamål. Omkring huset gick vanligen
ett loft, som vi ännu finna det på gamla gårdar,
och ljuset inföll genom öppningar i väggen, som
kallades vindögon och hvilka stängdes medelst luckor
utanför. Midt i salen var eldstaden, och röken gick
ut genom en öppning i taket. Hos de fattigare, hvilka
måste begagna samma stuga till både »dagligstuga»,
sofrum och kök, gingo sofbänkarna längs med
väggarna.
Gästabudssalen, Hallen, var stor och rymde ofta flera
hundrade personer. Den var aflång och sträckte sig
från öster till vester med ingången vanligen på östra
sidan (någon gång äfven på den vestra). Väggarna
voro behängda med tapeter samt derofvan med sköldar
och vapen. Längs med väggarna gingo bänkar, på hvilka
hyenden lades vid gästabuden, och på den södra bänken
var öndvegi eller husbondens högsäte med sina utskurna
pelare. På norra bänken var ett lägre högsäte för den
anseddaste och förnämligaste gästen. Var der ingen
dörr på vestra väggen, fans äfven der en bänk med sitt
högsäte för husmodern, och på ömse sidor om henne
sutto de öfriga qvinnorna efter deras rang, liksom
männen på ömse sidor om husbonden. Framför bänkarna
stodo långa rader af bord, så att tjenstesvennerne
utan hinder för gästerna kunde på bordens insida passa
upp på dem, bära in maten och fylla dryckeshornen
och bägarna.
Födoämnena voro enkla och bestodo till en början
uteslutande af landets egna alster. Hästkött och fläsk
voro nordbons mest omtyckta spis och mjöd eller öl
hans bästa dryck.
Klädedrägten var ofta smakfull och präktig. Pell,
ett slags damast, och kläde dels infördes utifrån och
dels förarbetades här hemma. Ty konsten att väfva
synes ha varit högt uppdrifven af Nordens qvinnor,
och i de tapeter, som prydde de rikes salar, voro ofta
inväfda figurer och tilldragelser ur Nordens gudalif.
Handeln, hvarigenom så väl de dyrbara kläderna af
silke och purpurfärgade tyg som andra dyrbarheter
infördes i landet, drefs förnämligast på östersjö-
och nordsjöländerna. Den led mycket af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
