- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
215

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Folket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

13. Rusig blef jag,
blef öfverrusig
hos vise Fjalar<footntoe>
Fjalar var en af de dvergar, som ihjelslogo jätten
Quaser, och af hans med honung blandade blod beredde
det mjöd, som inspirerar skalden.</footnote>,
i thy är ruset bäst,
att hvar man derefter
sin sansning finner.

14. Vare tyst och hugfull
konungasonen
och djerf i striden.
Glad och gifmild
hvar man skall vara
till sin dödsdag.

15. En ovis tänker
sig evigt få lefva,
om strid han undflyr;
men åldern gifver
dock ingen fred,
fast honom spjuten gifva.

16. Dåren gapar,
då till besök han kommer,
talar ovist eller slumrar.
Allt är väl,
när han får svälja;
då blottas mannens tanke.

17. Den allena,
som vida färdas
och vidt kringfarit,
känner hvarje
menskolynne,
om han sjelf är vis.

18. Fatta bägarn,
men drick till hof[1];
tala, hvad höfs, eller tig.
För osed ingen
dig viter, om tidigt
du går att sofva.

19. Frossande man,
om han ej sjelf sig känner,
äter sig lifvets sorg[2].
Lystnaden ofta
gör dåren löjlig,
då han bland kloka kommer.

20. Hjordarna veta,
när hem de skola,
och gånga då från betet.
Men en ovis
känner icke
mål för sin mage.

21. En usel man
och ett argt sinne
le åt allt.
Han vet icke det,
han veta borde,
att han ej sjelf är felfri.

22. En ovis man
om natten vakar
och grubblar på mycket;
då är han trött,
när morgon kommer:
men qvar är gamla sorgen.

23. En oklok man
tror alla vara vänner,
som mot honom le;
ej annat han finner,
fast honom de gäcka,
när han bland kloka sitter.

24. En oklok man
tror alla vara vänner,
som honom ej motsäga;
men få han finner,
som främja hans sak,
när till tings han kommer.

25. En oklok man
tror sig allt veta,
den stund han ej är nödstäld;
Men ej han vet,
hvad han skall svara,
då män honom pröfva.

26. Oklok man,
när i sällskap han kommer,
bäst är, han tiger.
Ingen det märker,
hur litet han vet,
tills mycket han talar.

27. Vis tror sig den,
som fråga kan
och svar gifva.
Alltid öfverskyle
andras brister
menskosöner.

28. För mycket tala
den aldrig tiger
tomma ord.
Pladdrande tunga
utan tygel
föder sällan godt.



[1] Med måtta.
[2] Sjukdom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free