Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Förbundsförfattningen - Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Ynglingaättens dagar stod häradskonungen eller
fylkeskonungen i spetsen för häradet. Ingiald Illråda
utrotade dessa. De funnos väl qvar äfven efter
honom, så att Sverige först under Erik Väderhatt
anses hafva närmare slutit sig tillsammans till ett
helt; men grunden till det förändrade samhällsskick,
som genom småkonungarnes försvinnande blef en följd,
lades dock af Ingiald.
Landskapet visar sig såsom ett för sig slutet helt,
oberoende i allt, som rörde det ensamt, med sitt
eget landskapsting, sin lagman och sin lag, och
hvarje ledamot af ett annat landskap betraktades som
utländing.
Lagmannen stod i spetsen för landskapet, var folkets
man gent emot konungen och förde landskapets talan
på allshärjartingen. Derjemte var han den, som på
landskapstingen skulle skilja lag, d. v. s. bestämma
hvad som i förevarande fall var lag. Han var som en
lefvande lagbok, då lagen ej ännu var skrifven. Han
skulle bevara lagens stadgar, sådana de kommit från
fädren, och tolka dem. Men ny lag kunde endast den
fria menigheten stifta. – Ifrån häradstinget vädjade
man till lagmanstingen, och häradens domare kunde
sjelfva begära lagmannens upplysning.
Riket var nu ett förbund mellan de särskilda
landskapen. Konungen stod i spetsen för riket, liksom
lagmannen för landskapet, och det för riket gemensamma
tinget var allshärjartinget.
Konungen.
Konungens makt grundade sig hufvudsakligen på
religionen. Han var offrens och templets högste
vårdare, men äfven folkets domare och dess anförare
i krig. Han valdes, men alltid inom den gamla från
gudarne nedstämmande konungaätten, och derför kunde
riket på afstånd synas vara ett arfrike.
Men icke blott konungens makt, utan hela
förbundsförfattningen hvilade på religionen. När
derför kristendomen började intränga i landet och
Odinslärans anseende blekna, skilde sig stammarna åt,
och de häftigaste strider begynna mellan svenska
folkets båda hufvudstammar, Svear och Götar, enär
de förre höllo fast vid hedendomen, medan de senare
redan under denna period temligen allmänt hade antagit
kristendomen.
När Upsalakonungen, och det var Olof Skötkonung,
antog kristendomen och lät döpa sig, hvilket skedde
år 1000, kunde han ej längre förestå de hedniska
offren i Upsala, men i och med detsamma förlorade
också konungamakten sin religiösa betydelse. Efter
denna konung Olofs och hans söners död vaknade hos
den götiska stammen afundsjuka öfver Uppsvearnes
urgamla rättighet att tillsätta konung för hela
riket, och denna omständighet, äfvensom olikheten i
religion, alstrade mellan de båda stammarna dessa
strider, hvilka fylla den historiska taflan ända till
Folkungaättens uppstigande på tronen.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
