Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sanct Stefan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han blef likväl kastad i fängelse och kom med knapp
nöd undan på flykten. Han styrde då kosan norr ut
och kom till Helsingland. Här forsatte han, utan att
af någon fara eller någon nöd låta afskräcka sig,
omvändelseverket och »vann» – säger Adam af Bremen
– »många af dessa folkslag till Kristus». Om hans
raskhet och outtröttlighet i sitt värf går ännu i
Helsingland den sägnen, att han en gång i veckan red
omkring och hade tillsyn öfver församlingarna, som
han i Helsingland upprättat. Detta gick så till, att
han red från Norrala om morgonen till Arbro, dit han
anlände om aftonen och der han hvilade öfver natten;
följande dagen fortsatte han derefter färden till
Järfsö, vidare till Ljusdal, så till Sundheden,
Nordanstigen och slutligen tillbaka till Norrala. Det
säges vidare, att han skall hafva varit en stor vän
af hästar, af hvilka Helsingland äfven på hans tid
skall hafva haft ett godt slag. Han förde fem med sig
på sina resor för att så fort en tröttnade kunna byta
om.
Sanct Stefans allt för dristiga framfart, då han,
utan afseende på att de frön han utsått behöfde längre
tid till mognad, nedbröt de gamla gudars altaren och
heliga lundar, framkallade mot honom en förföljelse,
som kostade honom lifvet. Han sökte nu åter sin
räddning i flykten, men förgäfves. Han hade hunnit
nära södra gränsen; der mötte honom på den stora
gränsskogen Ödemorden, nära Tönnebro (eller Tynnebro),
hans förföljare, hvilka togo honom fast och stenade
honom till döds. Den döda kroppen fastbundo de på en
otamd fåle, som icke stannade förr än i Norrala. –
Der blef S:t Stefan af sina vänner begrafven, och
en kyrka byggdes vid hans graf. – Ännu i dag kan
den resande se grafven, som folket i orten kallar
»hille[1]-bror Staffans graf»[2].
Men den kristendom våra fäder mottogo var ingalunda
sådan, som den af Kristus och hans apostlar
förkunnades. Den lära, som af S: t Sigfrid, S:t Eskil,
S:t David och de första missionärerne förkunnades,
var redan uppblandad med en mängd menniskofunder, som
icke egde sin grund i Guds ord. Denna lära kallades
den katolska, ett namn, som är härledt från det
grekiska språket och skulle kunna öfversättas med:
den allmänt gällande. Påfven i Rom var enligt denna
lära Kristi ståthållare på jorden, och under honom
lydde en hel rad af underordnade prester med olika
titlar och embeten, alla sträfvande efter verldslig
makt och ära, få eller ingen med kristlig ödmjukhet
i hjertat, fast de på tungan förde orden: »vi äro
tjenarnes tjenare»[3]. Vi få mera än en gång se,
huru de i vårt land ville spela herrar och herskare,
huru de till och med ville rycka spiran ur konungens
hand, i stället att såsom Kristus bjöd föregå folket
i ödmjukhet med en flärdlös vandel. Redan i dessa
kristendomens första tider finna vi missionärer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
