- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
238

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Stenkil - Håkan jarl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

trakten. Många sägner hafva blifvit bevarade ända
till våra dagar om konungahofvet i Levene, huru
enhvar, hedning eller kristen, var lika välkommen
i konungens sal, samt huru den vann hans ynnest,
som skickligast förstod att föra sina vapen.

I konung Stenkils dagar rådde frid mellan hedningarna
och de kristna. Det var en följd af konungens
klokhet. En man vid namn Adalvard[1] skickades till
vårt land, medan Stenkil var konung, af erkebiskopen
i Bremen och tog på konungens inrådan sitt säte
i Sigtuna. Samtida med honom var Egino biskop i
Lund, och var han liksom Adalvard en nitisk man och
oförskräckt förkunnare af Kristi lära. Båda hade
stor framgång till en början, så länge de gingo
fridsammeligen fram. Men snart uppgjorde de det
råd tillsammans, att de skulle draga till Upsala och
förstöra sjelfva det förnämsta afgudatemplet, menande
sig så afhugga hedendomen i roten. Med uppenbart våld
kunde de icke gå tillväga. De måste iakttaga hemlighet
och afbida ögonblicket. Emellertid började obestämda
rykten gå bland folket och ett doft mummel höras från
allmogen. Konung Stenkil förestälde då biskoparne,
»hurusom den ofelbara följden af deras dåd skulle
blifva den, att de skulle blifva dödade, han sjelf
fördrifven och den späda kristendomen kullkastad och
utrotad, så att hedendomen åter skulle blifva rådande
öfver hela landet.» Biskoparne funno det okloka och
förhastade i deras förehafvande, och Upsala tempel
fick stå qvar.

Kort derefter finna vi Adalvard och Egino vandrande
omkring i Vestergötland. De hade för sitt våldsamma
uppförande måst fly från Svearna. I Vestergötland
nedslogo de Frejs och andra hedniska gudars
bildstoder.

Håkan jarl.

Efter konung Knut den stores död (år 1036) – han blef
nämligen efter Olof Haraldssons död vid Stiklarstad
Norges konung – och sedan Norrmännen börjat förändra
sin hug, så att de ansågo den fallne konung Olof
för ett helgon, och kallade honom »den helige
Olof», togo de hans son Magnus till konung. Han
var mild till sinnes och styrde sitt rike väl, så
att han fick tillnamnet den gode. Sedan Knut den
stores son Hårde Knut plötsligen aflidit i England
vid en bröllopshögtid (1042), tog Magnus, enligt en
äldre öfverenskommelse mellan honom och den aflidne,
Danmarks rike i besittning. Hans regering var dock
en kedja af beständiga krig om detta rike med Sven
Estridsson
<footnot>
Dennes fader var Ulf Sprakaläggr,
som utmärkte sig genom sin tapperhet i slaget vid
Helgaå. Ulfs fader var Thorgils Sprakaläggr,
Styrbjörn starkes och Tyras son. Sven kallas i
st. f. Ulfsson vanligen Estridsson, emedan han på
sin moder grundade sina anspråk på Danmarks rike.</footnote>,
en systerson till Knut den store.


[1]
Han kallas vanligen Adalvard den yngre, till
skilnad från en äldre Adalvard, som var biskop i
Skara och utmärkte sig för sin fromma, rent kristliga
vandel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free