- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
240

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Håkan jarl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hon nu fick veta, att de danske förlorat, sade hon:
»Vi äro olyckliga med vår konung, han är både halt
och rädd.» – Vandråde log åt gummans,förtrytelse
och genmälde: »Sköt dina egna saker, hustru; icke är
kungen rädd, fast han ej är segersäll!» När Vandråde
sedan tvättat sig, torkade han händerna midt på
handklädet. Ännu mera förtretad då, ryckte gumman
handklädet från honom och sade: »Litet vett har
du, som väter hela duken på en gång.» Men åter log
Vandråde och sade: »Än en gång kan Gud unna mig den
lyckan, att jag får torka mig midt på handduken.» –
Sedan steg Vandråde till häst, och Karls son följde
honom, som jarlen begärt, på vägen. Genom Skåne kom
han till Danmark, och derifrån skickade han bud till
Karl och lät hondm veta, att Vandråde, som han hjelpt
att fly, var konung Sven Estridsson, bedjande derjemte
Karl komma till Danmark. Karl gjorde, som konungen
bad, och fick af konungen en stor gård på Seland och
mycken annan härlighet.

Efter slaget följde Håkan jarl Harald hem till Norge
och fick för den stora tapperhet, han visat i slaget,
igen alla sina gårdar i Oplandene. En gång – det var
året efter slaget i Nissa-ån – sutto der några män,
som också varit med i det nämnda slaget, tillsammans
i ett gästabud, och såsom sedvanligt var kom talet
på det förflutna årets händelser, och man talade
äfven om Nissa-slaget och om Håkan jarls tapperhet,
varande alla derom ense, att konung Harald hade jarlen
att tacka för segern den gången.

Då Öppnades helt sakta dörren, och konung Harald
steg derinom. Alla sågo förvånade upp, men konungen
sade blott: »Härinne skulle visst en hvar önska
att heta Håkan!» Derpå stängde han åter dörren och
försvann.

Kort derefter blef vid konungens eget hof i hans
frånvaro talet väckt om samma sak, och många af
hirdmännen prisade högt jarl Håkans tapperhet. När
talet så hade gått en stund, sade en, som länge hade
suttit helt tyst: »Många fäktade der lika tappert
som Håkan, fast ingen som han vann den lyckan att
skänka konung Sven lifvet.» Alla i salen studsade
vid dessa ord och frågade, »hvaraf han kunde veta
sådant». Mannen sade sig »hafva hört det af en af dem,
som förde konungen i land».

Det var naturligt, att ifrån en så stor samling af män
detta tal snart skulle komma för den stränge konungens
öron. Harald ryckte genast upp till Oplandene med 200
man för att straffa jarlen. Men denne hade i så god
tid af en sin vän vid namn Gammal blifvit underrättad
om kungens antågande, att han lyckades välbehållen
komma öfver till Sverige.

I Sverige regerade då Stenkil, och flyktingen blef
af honom väl emottagen, samt skall hafva blifvit
jarl i Vermland och Vestergötland. Detta Vermland,
äfvensom för öfrigt hela gränslandet söderut derifrån,
Dalsland eller Markerna och landet från Götaelf till
hafvet, det nuvarande Bohus län, hade från långliga
tider varit ett tvisteämne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free