Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Inge och Blot-Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra konungar före honom låtit ega bestånd.»
På ett ting förelade de derför konungen att
antingen vidblifva gammal ordning eller afstå från
konungadömet. »Icke månde jag förkasta det, som jag
i mitt samvete anser vara rättast», svarade Inge
öppet och utan fruktan. Ett väldigt rop uppstod vid
dessa konungens ord på tinget, och man dref konungen
derifrån med stenkastning.
Då steg den nämnde Sven, konungens svåger,
fram på tinget och erbjöd sig att offra efter
gammal sed. Alla ropade dertill ja, och en häst
framleddes och slagtades samt tillreddes till
offermåltid, sedan gudabilderna blifvit bestrukna med
offerblodet. Kristendomen fick en svår stöt genom
denna tilldragelse och konung Inges olämpliga
omvändelseifver, och hedendomen fick i den nyvalde
konungen och hans son en sammanhållningspunkt. Af
de nu åter upplifvade offren fick Sven namnet
Blot-Sven (d. ä. Offersven, af blota, som betyder
offra).
Inge flydde till Vestergötland och fann der skydd
och vänner. Han vistades der ett par år. På tredje
året drog han genom Småland in i Östergötland och kom
helt oförmodadt till den gård, der Sven bodde. Det var
tidigt på morgonen, då Inge med sitt folk kringrände
Blot-Svens gård och satte eld på husen, innan ännu
någon anade en fiendes närvaro. När huset, hvari
konung Sven sjelf låg, började brinna, trängde han
sig genom elden, men stupade för Inges folk.
Efter konung Svens död kom Inge åter till väldet
och behöll det sedan till sin död. Emellertid synes
man kunna antaga som visst, att riket efter denna
tid fortfor att vara deladt mellan Blot-Svens ätt
och den Stenkilska, så att Uppsvearne och Östgötarne
hyllade Blot-Svens ättlingar, Vestgötarne deremot de
Stenkilska konungarna. Några strider mellan Svear och
Götar finnas dock icke vidare under denna konungaätt i
häfderna nämnda. Måhända voro de följande konungarne
i följd af sitt mera fridsamma och fromma sinnelag
mindre böjda att med våld göra sin rätt gällande,
eller insågo de vådan af en strid med Svearna.
Blot-Svens son Kol, som af de fruktbara åren under
hans regering fick namnet Erik Årsäll, var sålunda
konung öfver Uppsvearne och Östgötarne, och efter
honom valdes en Ragvald Knaphöfde, om hvilken vi
nedanför komma att tala, och slutligen Erik Årsälls
son Sverker[1],
som Östgötarne valde omkring år 1030.
Magnus Barfot, Harald Hårdrådes sonson, var
denna tid konung i Norge. Sitt tillnamn fick han
troligen deraf, att han efter återkomsten från ett
lyckosamt härnadståg till Skotland enligt seden der
gick barbent med en kjortel om lifvet. Mellan denne
konung och Inge i Sverige uppkom ett krig i följd af
den gamla anledningen, nämligen hvem Markerna skulle
tillhöra. Magnus påstod, att landet vester om Venern
upp till Vermland tillhörde honom.
Med en väl utrustad krigshär begaf sig till
den ändan Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
