Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Inge och Blot-Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var Ögmund Skoftesson, broder till höfvidsmannen på
Qualdins ö. Han såg faran, hvari konungen sväfvade,
och huru den beständigt förstorades. Då båd han
konungen, vid de redo fram i sträckande fart, att
gifva sig den röda kappan. Konungen kastade den till
honom. Ögmund drog den öfver axlarna, och så togo
de hvar sin väg. Konungen kom lyckligt till sina
skepp. Men Ögmund, hvilken de förföljande nu togo för
konungen, kunde med största svårighet slippa undan
Svenskarne och framkomma till skeppen.
Inge återvände den gången nöjd från striden. Konung
Magnus brann af begär att hämnas. Han ryckte
snart åter in i Vestergötland, men vågade sig icke
intränga allt för djupt i landet, utan slog läger nära
elfven. Genom utsända spejare fick han der veta, hvar
konung Inge kom tågande, äfvensom för öfrigt allt, som
förehades hos Svenskarna. Inge slog läger vid Foxerna,
samma ställe, der han vunnit segern öfver Magnus
och Norrmännen. I tysthet bröt nu Magnus upp, tågade
med största hastighet mot Foxerna och öfverrumplade
konung Inges läger midt i djupa natten. Mörkret och
det plötsliga anfallet hindrade Svenskarne att ordna
sig till försvar; de ledo en stor förlust och måste
med konung Inge sjelf gripa till flykten. – Magnus
ansåg sig genom detta öfverfall hafva upprättat sin
krigsära och var nöjd dermed. Han ville ej vidare
inlåta sig i strid med konung Inge och Götarne,
utan vände åter till Norge.
Då blef det fråga om fred. Sommaren det följande
året, 1101, sammankommo de båda konungarne Inge och
Magnus och dertill Danmarks konung Erik Ejegod till
ett möte, som hölls i Konghäll. När alla der voro
samlade, gingo de tre konungarne ett stycke afsides
ut på slätten, och der uppgjorde de sina saker så,
»att de från de största ovänner på en kort stund
blefvo de bästa vänner». Gränserna – så beslöto de
– skulle blifva desamma, som de af ålder varit och
hvar af konungarna behålla det rike, hans fäder haft
före honom[1]. Allmänt gick det talet bland folket,
att ståtligare konungamöte icke varit sedt. Konung
Inge var till kroppsbyggnaden den starkaste och resligaste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
